Psykologerna delar upp en kris i olika stadier.

Först kommer chockfasen. Katastrofen ett faktum, men du kan inte ta in den.

Som när du vaknade med Ulf Kristersson som statsminister. När du förstod att Sverigedemokraterna skulle flytta in i Rosenbad.

Du trodde inte att det var sant.

Det tog flera dagar att acceptera att Sverige skulle styras av en ren högerregering. Och att det inte längre handlade om några samarbetsvilliga liberaler utan om extrema högerpolitiker.

Det var i chockfasen vi stod helt handlingsförlamade och såg på när Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson, den eviga olyckan Pehrson, försvann in i förhandlingar med Jimmie Åkesson.

Då brakade Twitter samman

Så småningom vaknade vi upp och gick över i reaktionsfasen. Vi blev helt enkelt jävligt förbannade.

Som när Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof blev ordförande i riksdagens justitieutskott. Han som hävdat att islam är en avskyvärd ideologi blev alltså ansvarig för själva rättviseutskottet.

Givetvis inledde han med att ifrågasätta diskrimineringslagstiftningen och vi tog oss för pannan. Var detta verkligen Sverige?

Högerpartierna hade lovat så mycket före valet.

Sex kronor billigare bensin, tio kronor billigare diesel! De tävlade om att sänka drivmedelspriserna och lovade kompensation för de höga elpriserna. Senast den första november skulle vi ha pengarna på kontot.

Och vi som fortfarande befann oss i reaktionsfasen fortsatte att rasa när pengarna uteblev. Vi hånade den unga miljöministern som så uppenbart satts som gisslan på näringsdepartementet. När hon tog bort bonus på miljöbilar och minskade den klimatvänliga reduktionsplikten brakade Twitter fullständigt samman.

Berätta hur de äldre drabbas

Men klimatet blir inte bättre för att vi mobbar Romina Pourmokhtari. Det går inte att vara förbannad i fyra år. Nu måste vi ta oss till bearbetningsfasen.

Vi måste inse att Sverigedemokraterna kommer att påverka varje beslut regeringen tar även om vi inte tycker om det. Så låt oss granska regeringens utredningar och propositioner.

Låt oss systematiskt avslöja regeringens politik utan att vi beter oss som dåliga förlorare.

Vad händer i skolan, på fritids och i förskolan när pengarna försvinner?

Vi måste berätta om de äldre som drabbas när kommunerna tvingas spara. Om naiva borgerliga drömmar om ny kärnkraft. Regeringspolitiken måste avslöjas metodiskt men oppositionen kan inte stanna där.

Nu står yttrandefriheten på spel

Först i nyorienteringsfasen kan ilskan kanaliseras i motargument och egna politiska förslag.

Det handlar givetvis om mer pengar till vård, skola och omsorg men också om vikten av ett öppet samhälle där ordet är fritt.

Ni vet allt det där som har varit så självklart i vårt land, som att alla människor är lika mycket värda. Att lagar och domstolar behandlar alla människor lika.

Oppositionen måste också värna en fri kultur och fria medier för nu står själva yttrandefriheten på spel.

Max fyra år är vad den här högerregeringen kan få. Sedan vinner oppositionen om den har klara och tydliga politiska förslag.

Gnällspikar vinner inga val, men en entusiastisk och målinriktad opposition kan gå hur lång som helst.

Eva Franchell är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida. Läs alla hennes kolumner här.