Mitt bland alla stånd, kryddiga dofter och muller på Brick Lane i östra London fascineras jag över hur många bubble tea caféer det finns.
Alternativen är oändliga och portarna verkar slå upp för ännu fler liknande hak.
Bubble tea, eller boba som det också kallas, är en taiwanesisk dryck som kombinerar mjölkte med tapiokakulor.
Kulorna är som pärlor, som också är fyllda med en smak du kan välja mellan. Utsökt dryck att ha i handen på semester.
Precis som väntat är matscenen, kulturutbudet och intrycken svårslagna i östra London. Känslan är nästintill en omätlig kulturell påfyllning.
Bland alla moskeér, konstgallerier och caféer är det inte svårt att bli betagen över vilka som syns i den kulturella offentligheten.
Återställer kulturlivet
I decennier har områden som Shoreditch och Whitechapel varit hem för sydasiatiska diasporor som satt sin prägel för dess kulturella liv och förråd.
Samtidigt har rädslan för gentrifiering alltid varit närvarande då området är någorlunda centralt beläget och lockat till sig privata investerare.
Företag flyttar in, hyrorna stiger och de ursprungliga invånarna som gav platsen dess karaktär prissätts sakta men säkert bort från området.
Lokalinvånarna har sett kulturella aktiviteter bli dyrare och en privatisering av urbana allmännyttan blev vidsträckt.
Det har lett till en rad olika initiativ.
Organisationen Bengali East End Heritage Society är en av dessa, som jobbar aktivt med policypåverkan, att lyfta, bibehålla och återställa det bengaliska samhällets kulturliv i östra London.
En åtstramningsbudget
Samtidigt i London möts jag av nyheten att minskade anslag till kultursektorn och slopad fri entré på statliga museer är något som väntas hemma i Sverige.
Under pressträffen när nya budgeten presenterades betonade kulturminister Parisa Liljestrand vikten av att prioritera kulturskaparna.
Rimligt, tänkte jag. Å andra sidan redogörs en budget som till stor del kantas av åtstramningar efter pandemin.
Vilka kulturskapare är det kulturministern talar om och varför blir det kontraproduktivt sagt?
Det är tydligt att nya regeringen signalerar en kulturbudget som kommer att understödja en viss typ av kultur.
Halverat stöd till Kulturskolan
Folkbildning, som är en hundraårig tradition, kommer att hotas av nedläggningar med ett klart minskat anslag.
Ett halverat stöd till kulturskolan stänger dörrar för verksamheter som satsar på barn och unga.
Långsiktigt kommer det att leda till allvarliga konsekvenser för ett tillgängligt och inkluderande kulturliv i Sverige.
Den kulturpolitiska principen om armlängds avstånd ser jag inte heller lösas av en enorm underfinansierad kultur till de som inte tar mest utrymme i branschen.
Det är naivt av den nya regeringsskiftet att tro att konsten skulle kunna vara genuint oberoende när mattan rycks från flera institutioner som försöker säkra ett mångkulturellt kulturutbud.
Ska svenska rasifierade ungdomar betrakta kulturens framtid som en ekonomisk strategi, på grund av en havererad kulturpolitik?
Det går nog inte att förklara exkuldering och konservatism bättre än regeringens nya budget.
Kulturen kommer inte ses som något levande, balsamerande eller pluralistisk. Satsningarna stryps, en viss klass andas ut.
Stockholm kan lära sig av London
Zadie Smith, en av samtidens mest litterära inspiratör från London sa en gång i tiden att det inte blir en mångkulturell stad om ingen intresserar sig för dess mångfald.
Stockholm ska aldrig bli som London politiskt sett, med marknadshyror, trångboddhet och enorm segregation.
Däremot är sättet staden lyfter fram annan kultur än majoritetsbefolkningen något att ta med sig.
Nätverk som jobbar med bevarande av kulturarv är något som vi får ta i sikte nu.
Alla skulle behöva bli kulturellt påfyllda och inspirerade ibland. Vår kulturhistoria och dess existens kan inte bestämmas av nya regeringssamarbetet.
Vi behöver ett kulturliv för alla i Sverige, i all framtid.
