Senaste numret av Fantomen landar alldeles för nära Sveriges nya verklighet

RECENSION. Då jag var på resande fot häromveckan spontanköpte jag Fantomen (nummer 22/23) på en kabanosstinkande pressbyrå.

Det har jag gjort mellan varven de sista åren. Jag upplever en nostalgisk glädje i att slänga fram några tjugor och sjunka ner i serieuniversumet som var mitt livs centrum mellan åtta och elva års ålder. 

När jag betalat hinner jag dock snabbt tänka: ”Fan vad dyrt med 79 kronor för en halvtimmes underhållning, i jämförelse med ett streamingabonnemang!” Men det finns en väsentlig skillnad: När Netflix betalas via autogiro öppnas inte en labyrint till barndomen. 

I det inledande äventyret kämpar Den vandrande vålnaden mot skurkarna Vråkarna. En världsomspännande banditliga med ett föga diskret gigantiskt V tatuerat i pannan.

Här följer läsaren hur en gravplundrare med det gothklingande namnet Kaspar Leichenstein startar den världsomspännande organisationen. 

Trilla ner i fantasivärlden

Jag vill verkligen trilla ner i fantasivärlden men slående är hur jag hela tiden kastas ut ur det fiktiva universumet som manusförfattaren Pidde Andersson och tecknaren Anthony Spay arbetat för att suggerera fram. 

Utkastandet börjar redan i den första textrutan då Fantomen befinner sig i en liten by som heter Allerseelen och jag börjar omedelbart att tänka på det österrikiska neofolkbandet med samma namn som byn.

Ett högerradikalt band som tolkat naziockultisten Karl Maria Wiligut och gjort en temaskiva om tredje rikets kolonisering av Antarktis. 

Jag slår ihop tidningen och förlorar mig inom kort i akustiska gitarrmattor, högstämd österrikisk deklamation och artiklar om en kontroversiell spelning med bandet i Kreuzberg, samt inte minst en historik över den nazityska valfångststationens syfte att öka landets inhemska fettproduktion. 

Fragmentera läsupplevelsen

Tyvärr fortsätter min fladdriga hjärna att fragmentera läsupplevelsen av biserien Libertalia, som har undertiteln Segra eller dö (vilket är en korrekt överföring från franskan av översättaren Göran Semb).

Berättelsen om 1700-talspirater dubbelexponeras med inre bilder av hur Sverigedemokraternas Mattias Karlsson käkar finska pinnar och har ett mysigt zoommöte med Jordan B Peterson på Oikos kontor. 

Vilket är synd för det är en för Fantomentidningen typiskt småproggig äventyrsserie om hur kapten Misson försöker skapa ett rike där jämlikhet och broderskap råder.

Något som låter utopiskt lockande i dessa tider.

Repris från 1987

Det är först i den avslutande serien, en repris från 1987 som jag fullkomligt kan gå ner mig i äventyret då Mannen som inte kan dö slåss med vargar, kommer en konspiration på spåren och beskådar den döde Gustav III:s kropp.

Symtomatiskt nog är det också en serie jag redan läst som tioåring. 

Då jag slutligen når tidningens sista sida har fanboyen i mig vaknat på fullt allvar och jag känner att jag verkligen måste ha nästa nummer med äventyret ”Det försvunna planet”.

En historia som säljs in så här: ”Ett toppmodernt flygplan tvingas nödlanda i djungeln och Fantomen hjälper piloterna som vill ta sig till Bengalis grannland, den fascistiska diktaturen Rhodia! Men är det verkligen ett klokt beslut … ?”