Förra söndagen var det svårt att skymta det idylliska skördelandskapet på en av Monets tavlor. Kärvarna av nyskördat vete i en rosaskimrande solnedgång hade täckts av ett jämnt lager ljusgult potatismos. Dådet utfördes i Tyskland av två miljöaktivister från gruppen Letzte Generation (Sista Generationen). 

Det är inte första gången miljöaktivister utför aktioner på museum. För två veckor sedan kastade miljöaktivister från gruppen “Just Stop Oil” tomatsoppa på en van Gogh i London. Aktionerna har väckt lika mycket förvirring som ilska. Varför attackera konsten? Vad har den med miljön att göra?

Själv finner jag aktivisternas logik tydlig. Rentav genialisk.

Konst behandlas bättre än planeten

Kulturskatter och konst har ett uppenbart egenvärde. Så mycket är de flesta överens om. Det vore en tragedi om en Monet eller en van Gogh förstördes. Vi visar stor vördnad inför betydelsefull konst och behandlar den därefter. Konstverken ställs ut i väl övervakade rum med noga kontrollerad luftfuktighet och temperatur. 

Aktionen i Tyskland bjuder in till en jämförelse mellan hur vi behandlar värdefulla tavlor och hur vi behandlar vår planet. Monets nedsmutsade landskap speglar vårdslösheten vi själva visar gentemot naturen – den verkliga naturen, den som Monet avbildade med sådan briljans och ömhet. Den natur som vi håller på att förstöra.

Men där upphör likheterna mellan konstsabotage och natursabotage. Tavlan, till skillnad från vår planet, är inte skadad. I ilskan och upprördheten som följde aktionen verkar många ha missat detta. Men vi kan alla dra en lättnadens suck: än så länge är miljöaktivister tillräckligt väluppfostrade för att bara kasta soppa på glastäckta konstverk.

Att se aktionerna som en attack på konsten är en grov missuppfattning. Dessutom är aktioner som dessa strategiskt smarta. Ingen kommer till skada – varken tavlorna, aktivisterna eller andra människor.

SD visar att strategin fungerar

De flesta tycker såklart att aktivisterna är vansinniga. Den här typen av aktion kommer aldrig få brett stöd. Men den som avfärdar aktionerna på det sättet har inte heller förstått hur den här typen av aktivism fungerar.

I andra sammanhang pratar vi gärna om åsiktsförskjutning. I samband med SD:s frammarsch är mönstret välbekant. En arg sverigedemokrat säger något riktigt grovt och lyckas få alla som inte uttrycker sig riktigt lika grovt att framstå som resonliga i jämförelse.

Detsamma gäller miljöaktivister. Sverigedemokraterna har också visat att det ibland fungerar att stå i ett hörn och skrika samma sak, om och om igen, tills andra börjar lyssna.

Det fungerar extra väl om det man skriker om är ett riktigt problem som vanligt folk oroar sig över. Som gängvåld eller integration. Eller klimatkrisen.

Och, var ärlig nu. Blev du verkligen mer upprörd av tanken på en förstörd Monet än av IPCC:s senaste klimatrapport?

Än den där notisen du kanske fick för ett tag sedan om att en tredjedel av Pakistan låg under vatten? Än den nya regeringens kassa miljöpolitik?

Vem är det egentligen som är vansinnig?

Filippa Ronquist är fristående kolumnist på Arbetets ledarsida.