Carl Bildt sopar ett par av sina krig under mattan

RECENSION. Det är den 19 december 2006. Telefonen ringer. Sverker Åström är i gasen: han tror att Carl Bildt ska hålla ett linjetal eftersom regeringsförklaringen från oktober varit så knapphändig kring utrikespolitiken.

Den tidigare toppdiplomaten och kabinettssekreteraren undrar om jag kan vara på Utrikespolitiska Institutet om en timme. 

Vi känner inte varandra, men Åström har uppskattat mina inlägg under ett seminarium om Irakkriget. Han vill nu analysera den nya utrikesministerns tal tillsammans med ”någon från den yngre generationen”.

Drottnings Kristinas väg ligger mörk, men det lyser från biblioteket. Under drottningens regeringstid utkämpades stora delar av det trettioåriga kriget, vilket ledde till stora svenska landvinningar. 

Så hade platsen beskrivits på Bildtska om den varit med i memoarboken Mina krig. Vi vandrar i fotspåren av fallna imperier. 

Anfall på Irak mars 2003

Efter utrikesministerns tal är Åström rasande över att Bildt ”inte med ett ord” berört den allvarligaste frågan som Sverige konkret har att ta ställning till: Det amerikansk–brittiska anfallet på Irak i mars 2003 och den följande ockupationen.

Att en ny färsk utrikesminister inte kunde fördöma ett folkrättsvidrigt blodbad var bara för mycket. 

Motargumentet: att om USA lämnar och slutar bomba blir det inbördeskrig gav han inte mycket för. 

– Så låt det då bli inbördeskrig då! utbrast Sverker Åström. Det är ju USA:s närvaro i Irak som är huvudorsaken till det pågående blodbadet. 

I dag, nästan 20 år efter senare, är det Åström jag tänker på vid läsningen av Carl Bildts bok Mina krig. 

Redan vid innehållsförteckningen saknas nämligen Irak även här. Har landet mellan Eufrat och Tigris ens funnits frågar man sig? 

Det är med andra ord ett urval. Alla krig är inte Bildts. 

Här finns, på nästan 700 sidor, inte ett ord om lögnerna kring massförstörelsevapnen. Inte om de påstådda kopplingarna mellan Saddam Hussein och al-Qaeda eller de tusentals barn som dog för att de var irakier innan de visste om att de var födda som just irakier.

Det finns ”förvisso konflikter jag kunde skriva mer om” erkänner Bildt. Men inte heller Afghanistan har han ”riktigt haft plats för”. 

Bildt engagerad i Afghanistan

Det är inte ok. Carl Bildt var under sin tid som moderat utrikesminister 2006-2014 starkt engagerad i Afghanistans utveckling. Den stora afghanska armén som Sverige hjälpte till att bygga upp under hans tid föll samman som ett korthus. 

Den svenska diplomatiska personalen tvingades fly hals över huvud.

Jag kan förstå att Bildt inte vill analysera Natos största fiasko – men det är synd att inte dra slutsatser av ett tjugoårigt krig i vilket både svenska soldater och tolkar givit sina liv. Tolkar som när de ansökte om asyl inte ens fick sina ansökningar behandlade eftersom de inte gjordes på plats i Sverige. 

Byråkratiskt korrekt, men politiskt en skandal. Migrationsministern då hette Billström. I dagarna utnämnd till utrikesminister. 

Inte heller vår tids stora katastrof i Syrien omnämns i boken. 

Medan jag knorrar över vad som inte finns har Bildt redan hunnit lyfta och landa tre gånger, med ett för tillfället inhyrt flygplan, mitt i händelsernas centrum, någonstans där solen just gått upp och telefonen ständigt ringer. 

Tempot är högt och det är stundtals en naken, hudlös skildring av diplomatins möjligheter och begränsningar. 

Positivt överraskad av Bildt

Jag blir under läsningen positivt överraskad över av att Bildt kämpar för att få med FN:s flyktingorgan på olika möten för att de har ”känselspröten ute.”  Han möter hellre människor i deras hemmiljöer och verkar avsky de moderna konferensanläggningarna där det är opersonligt och svårjobbat som diplomat. 

Men han framstår också som väldigt ensam. 

Ibland stämmer han av något med Urban Ahlin. Ibland utdelar han ett tjuvnyp mot Aftonbladet Kultur. Men några kollegor på UD verkar han inte ha när han breder ut satellitbilder och kartor på mattorna inne i arbetsrummet som han sedan ensam försöker analysera. 

Det är Sovjetunionens sönderfall och dagens Ryssland som utgör bokens dramaturgiska ryggrad. Från hösten 1991 fram tills dagens anfall mot Ukraina kastar sig Bildt mellan Kaukasus berg och dalar. Han försöker medla och mäkla fred när det sovjetiska imperiet faller samman. 

På alla platser går det inte bra. Bildt skriver ärligt att: ”Bosnien – och hela före detta Jugoslavien – var ett internationellt misslyckande när det gällde att förhindra krig och snabbt få ett slut när det väl brutit ut. Det är ett misstag vi måste lära oss av.” 

Med dagens kunskap ser han att argumenten för ett erkännande även Kroatien var goda – men konsekvenserna förödande eftersom delar av territoriet var besatt av serbiska milisstyrkor

Varken London eller Washington ville hellre satsa på de långa och mödosamma förhandlingar som krävts för att gå en annan väg, konstaterar Bildt. 

I stället blev det som tidningen TIME summerade i ett legendariskt omslag:”Bringing the Serbs to Heel. A massive bombing attack opens the door to peace”.

Bildt gillar Kosovos erkännande

På samma sätt som Kroatien var fel menar Bildt att erkännandet av Kosovo var rätt. Trots det prejudikat det innebar för Ryssland och Kina att själva erkänna nya länder och territorier framöver. 

Även om både London och Washington nu menade att detta var en unik situation var Putin tydlig i att detta skulle få konsekvenser: Kan gränser ändras på ett ställe kan de ändras på andra. Här blir det intressant och författaren är ångerfull under flera passager. 

Luftkriget mot Khadaffi ser Bildt som ett misstag. Skulden faller dock något förvånande på Vänsterpartiet vars retorik om att ”Stoppa diktatorns slakt på sin egen befolkning” bidrog till att driva fram bomberna.

Själv var han, med sina erfarenheter från den 78 dygn långa luftoperationen över Kosovo, djupt skeptisk till att bomber skulle vara en snabb lösning. 

Men då även Socialdemokraterna och Liberalerna ”som alltid var beredda att bomba” stod på sig var snart de svenska planen i luften. 

När det totala sönderfallet på marken så blev ett faktum erbjuds Bildt jobbet att städa upp och mäkla fred i Libyen mellan krigsherrarna. Han avböjer artigt med vändande post.  

I samband med Libyen omnämns också för första och enda gången Lundin Oil. När den arabiska vårens uppror sprider sig till Libyen påminns Bildt om att han varit i Tripoli ”för några år sedan” men då på uppdrag av Lundin för att träffa bolagets representanter som gjorde affärer med Khadaffi. 

Samma Khadaffi som nu skulle bombas med bistånd av svenskt stridsflyg. Några slutsatser dras dock inte av detta sammanträffande. Inte heller yppas ett ord om att ledningen för bolaget nu står åtalade för grovt folkrättsbrott för verksamheten i Sudan. Det är synd. Svaret på varför han som överkvalificerad diplomat satte sig i oljebolagets styrelse kommer vi kanske aldrig att få. 

Jag ser fram emot nästa bok

Bokens sista tredjedel ägnas åt Ukraina. Bildt gör vad han kan. Sedan kriget i Georgien 2008 har han insett att Ryssland lagt om kursen och att tröskeln för våldsanvändning har sänkts. 

Klockan tickar och Bildt försöker vinna tid. USA upplever att ingen lyssnar på deras varningar och börjar sprida dem till medierna istället för andra underrättelsetjänster. 

Med facit i hand är det en gastkramande läsning om allt som görs månaderna innan anfallet är att faktum. 

Tar man med sig något från läsningen är det Bildts tro på diplomatins hantverk. Att tala med alla och hålla dialogen öppen för att om inte stoppa krigen så främja den kommande freden. 

Det faktum att Bildt dragit slutsatser om del fiaskon är ett utrikespolitiskt paradigmskifte. Jag ser redan fram emot nästa bok. 

Det skulle inte förvåna mig om Bildt i den är beredd att hålla med om Sverker Åströms slutsatser.