Det senaste året har inflationen stigit till nivåer som vi inte sett sedan början av 1990-talet. Som så ofta i tider av ekonomisk oro är det de med lägst inkomster som drabbas hårdast.

Låginkomsttagare, ofta med små marginaler, som redan innan inflationen tog fart tvingades vända på varenda krona, behöver nu trolla med knäna för att få hushållsekonomin att gå ihop när priserna på mat, elektricitet, bränsle med mera skjuter i höjden.

Som avtalssekreterare i Kommunal ser jag med oro på utvecklingen, många av de som drabbas hårdast är medlemmar i Kommunal. De har jobbat stenhårt under pandemin, ofta under tuffa förhållanden.

En pandemi vars effekter fortfarande är högst påtagliga för många medlemmar i Kommunal. Jag har därför full förståelse för att förväntningarna på löneökningar i nästa avtalsrörelser är stora.

Skapa inte lönedriven inflation

Samtidigt är det viktigt att Kommunal och resten av fackföreningsrörelsen, genom sina avtalskrav, inte bidrar till att skapa en lönedriven inflation.

Vi vill inte hamna i en situation, likt den vi såg på 1970- och 1980-talet när löntagarna knappt såg någon förbättring av sin reallön trots höga nominella påslag. En sådan utveckling gynnar inte medlemmarna i Kommunal. 

Av just den anledningen är principen om en institutionaliserad lönebildning en stryka, speciellt i tider av ekonomisk oro. Industrins normerande roll för svensk lönebildning kommer därför vara viktigt för att motverka en lönedriven inflationsspiral också idag. 

För att upprätthålla legitimiteten för industrimärket krävs emellertid att industrins parter inser att det är låginkomsttagarna som drabbas hårdast när inflationen är hög och att tar höjd för det när de sätter märket.

De med lägst inkomster

Kommunal förespråkar därför att en större del av löneutrymmet omfördelas till de med lägst inkomster, samtidigt som löneökningstakten för hela arbetsmarknaden ligger inom ramen för vad som är möjligt utan att driva på inflationen.

I debatten har röster från arbetsgivarsidan höjts om att facken nu måste ta ansvar genom att hålla tillbaka sina löneanspråk. Mitt budskap är att Kommunal är beredda att ta ansvar men, som man brukar säga: ”det krävs två för att dansa tango”.

Det innebär att nu även arbetsgivarna måste ta ansvar, genom att sluta teckna kollektivavtal som hotar lönenormeringen.

Starka grupper på arbetsmarknaden, ivrigt påhejade av ett flertal arbetsgivarorganisationer, ställer sig utanför den svenska modellen genom konstruktionen med sifferlösa avtal, och har därmed kunnat ta ut löneökningar långt över märket.

Så kan det inte fortsätta! Vi befinner oss återigen i ett ekonomiskt osäkert läge där stora grupper med små marginaler förväntas ta ett stort ansvar för svensk ekonomi.

I en sådan situation skulle det innebära en stor legitimitetskris för industrimärket om det i efterhand visar sig att ekonomiskt redan starka grupper med sifferlösa avtal har fått löneökningar över industrimärket samtidigt som medlemmarna i Kommunal tagit ansvar och hållit tillbaka i sina löneanspråk.

Tuff avtalsrörelse

Vi har en tuff avtalsrörelse framför oss. Nu är första gången på länge som den svenska lönebildningsmodellen prövas på allvar.

För att lyckas krävs en solidarisk lönepolitik där är alla på arbetsmarknaden är med och tar ansvar.

  • Johan Ingelskog
    avtalssekreterare, Kommunal