KRITIK. Författaren Magnus Utvik har skrivit ett flertal böcker och artiklar om Vänsterpartiet, nu senast ”Partiet som kom in från kylan” utgiven av Timbro.

Texterna är mycket lika varandra. Här drivs teser som att Vänsterpartiet egentligen är ett kommunistiskt, ja till och med stalinistiskt, parti. 

Utvik hävdar att den som inte vill ha ett klassamhälle, vilket nog gäller de flesta socialister av olika slag, i praktiken förespråkar stalinistisk terror och Gulag.

Beskrivningar av förtryck, terror och mord i Stalins Sovjet, på Kuba eller i Polen klumpas ihop med dagens vänster genom en kökkemödding av lösryckta citat, guilt by association och viga hopp i tid och rum. 

Skriver i borgerlig tradition

Författaren skriver i en borgerlig tradition som tidigare var vanlig när vänstern angreps. Den bygger på att man bestämmer sig för en tes om vad vänstern är, söker formuleringar som kan stödja tesen och bortser från all verklighet som motsäger den. Det blir tröttsamt, repetitivt och intellektuellt ohederligt. 

Det blir också ointressant för den som är intresserad av vad vänstern faktiskt gör och tycker. Man kan och bör kritisera mycket i Vänsterpartiets historia, problemet är att Utvik inte verkar vara särskilt intresserad när den motsäger hans på förhand bestämda slutsats.

Några exempel: Vpk splittrades 1977 eftersom de Moskvatrogna som lämnade partiet inte kunde godta den ökande kritiken mot Sovjet och självständiga hållningen som växte fram under CH Hermansson ledarskap. 

Samma utveckling skedde i ett flertal länder där kommunistpartier bröt sig loss från det sovjetiska inflytandet och tydligt gjorde klart att de förespråkade demokrati och fria val som en förutsättning för socialismen. 

Detta berörs knappt i boken eftersom det inte stämmer med Utviks på förhand bestämda bild. 

Partiet som kom in från kylan av Magnus Utvik (Timbro förlag).

Vänstern demokratins fiende

Dåvarande VPK fördömde militärens maktövertagande i Polen 1981, men i boken får man intryck av att det var tvärtom. Den svenska vänstern, från SSV till VPK, arbetade för utökad rösträtt och därmed stärkt demokrati i Sverige. 

Sådana petitesser passar inte in i författarens bild som utmålar vänstern som demokratins fiende.

Om Magnus Utvik hade varit intresserad av vad vänstern faktiskt har gjort och tyckt så skulle han ha kunnat skriva en intressant bok. 

Varför tog det så lång tid för de svenska kommunisterna att bryta med Moskva? Hur påverkade nyleninismen och de dogmatiska smågrupperna till vänster på 1970-talet dåvarande Vpk?

Hur kunde SSV/SKP/VPK vara pådrivande för demokratiska och sociala reformer i vårt land samtidigt som man under årtionden försvarade eller var undfallande inför politiska diktaturer där detta saknades? Varför gjorde inte Vpk mer för dissidenter och oppositionella i DDR eller Sovjet? 

Att borra i den historiska debatten skulle ha varit intressant och viktigt. Men för att göra detta måste man vara intresserad av vad som faktiskt skedde, om motsättningar, internationell utveckling och samhällsklimat. 

Men det får helt enkelt inte rum eftersom författarens mål är att försöka slå fast att vänstern inte alls har utvecklats och förändrats.

Vänstern pådrivare för lika rösträtt

Inte heller är Magnus Utvik intresserad av hur vänstern har påverkat det svenska samhället. Att man varit en pådrivare för lika rösträtt, sociala reformer och rättigheter för minoriteter. Det svenska samhället har tydliga socialistiska inslag med gemensamt ägande, kooperation, löntagarinflytande, starka folkrörelser och utbyggd välfärd. 

Men här är den svenska vänsterns socialistiska praktik och politiska resultat ointressanta, de bekräftar inte tesen av vänstern är stalinister. 

Hur lyckas Utvik, som själv har en bakgrund till vänster, skriva så torftiga och ensidiga texter? Det kan ha att göra med hans bakgrund som stalinist. Han tillhör de få inom dagens vänster som faktiskt har hyllat Stalin och Europas värsta diktatur – det kommuniststyrda Albanien. 

Han beskriver det som att han var ”troende kommunist”, som om socialistisk övertygelse skulle vara en religion. Det är naturligtvis utmärkt att författaren gjort upp med sitt gamla politiska jag, men han verkar inte ha insett att de flesta till vänster aldrig delat hans vurm för Stalin och bokstavstroende. 

Jag tror inte att denna bok kommer att göra några djupare avtryck, den saknar värde för den som vill förstå Vänsterpartiet eller dagens vänster, den är en försutten möjlighet. 

Kommer nästa bok inför valet 2026?

Det är också symptomatiskt att boken ges ut på Timbro mitt i en valrörelse.

Samma Timbro som genom Näringslivets Mediaservice finansierar hån mot rödgröna politiker, har anställda som agerar bulvaner åt Liberalerna för att runda reglerna om partistöd och som gör allt för att försvara det korrupta sammanväxandet av borgerliga företrädare och privata vinster i välfärden. 

Kanske blir det också Timbro som får ge ut nästa likadana bok av Utvik om fyra år inför valet 2026. Så kan den vara underlag för ytterligare en debattartikel där dagens vänsterparti klumpas ihop med Stalin. 

Den som på allvar är intresserad av dagens vänster och den demokratiska socialismen får läsa något annat.