KOMMENTAR. Varför måste jag inleda ännu en text med att konstatera att det här med satir är svårt?

När Aftonbladets ledarsida i går publicerade en text författad av Susanna Kierkegaard med rubriken ”Här har du ditt liv i det blåbruna landet” reagerade många till höger med ilska. 

”@bladetledare slår an tonen. Falukorv numera fascistiskt”, twittrar Ledarsidorna .se. ”Får du verkligen lön för den skit du skriver?”, utbrister någon annan.

”@anderslindberg sa du inte att hatet skulle läggas ner, att du ville ha en sansad debatt?”, hörs från någon som kallar sig ”Tengil”. 

Och så rullar det på. 

Texten i sig då? En formatmall 1A-satir med påståenden som att nioåringar döms till förnedringsstraff där de får putsa skor om de skolkar. Hyfsat nära ett faktiskt förslag från Sverigedemokraternas Tobias Andersson. Eller vad sägs om muddring och kvittotvång i tunnelbanan och en svart marknad för preventionsmedel?

Extremt basic satir

Den här sortens texter är, för alla som är mentalt kapabla att förstå att all text inte är samma sak, extremt basic satir som absolut hör hemma i det öppna samtalet. 

Det är inte hat. Det är inte heller det roligaste jag läst. Men det spelar inte så stor roll. 

Problemet med politisk satir är nämligen att det inte i speciellt hög grad handlar om att det är kul utan om att de som håller med tycker att det är genialiskt och de som inte gör det tycker att det är allt från obegripligt till ett hot mot demokratin.

Han är förvisso inte komiker, men att Hanif Bali skämtsamt säger att Malmö borde få Darwin Awards, ett pris för något så klantigt att det borde gå under i evolutionen, är inte ett hot mot demokratin.

Ändå tolkades det indignerant av Socialdemokraterna som att Bali just sagt att Malmö förtjänar att gå under. Och Balis följare tyckte att hans påstående var ett under av komik. Båda hade fel. 

Kristdemokraterna i Arboga delade 2019 en bild där Annie Lööf sitter i baksätet på en bil med Isabella Lövin och Stefan Löfven i framsätena. En annan där Lööf och Björklund är nakna i ett klädpokerparti med samma framsätesspelare.

Centerpartiet rasade och det hela blev en riksnyhet. Enda raseriet jag kände var när jag tvingades försvara Kristdemokrater för något alls. Inte minst för så svag humor.

”Brutaliserat debatten”

2006 anklagas SSU för att ha ”brutaliserat debatten” med en bild på en varg i Reinfeldtmask med den förklarande undertiteln ”Varg i fårakläder.”  ”En av teckningarna framställer Fredrik Reinfeldt som en varulv”, skrev Svenskan då.

Brutalitet är inte direkt ordet jag skulle använda om något av detta. 

Satir handlar sällan om vare sig komisk hantverksskicklighet eller genialitet. 

Fråga bara Jens Ganman. Hans slappa skämt till tårtdiagram får tusentals likes och delningar. Få kan nog förklara vad som är kul, men de håller däremot med något så inåt helvete om att triggerministrarna Morgan Johansson eller Annika Strandhäll är helt dumma i huvudet. Så de skrattar gott.

Skojaren Steget efters glada feministtanter i fula frisyrer som strimlar BRÅ-rapporter framför en S-logga är så tråkig att skämtteckningarna borde användas som tortyrredskap i Guantanamo Bay.

Den där nykonservativa ungdomen behöver inte knarka för att bedöva sig om samtidens humor inte är piggare än såhär.

”Grillad falukorv med bröd”

Falukorsfascismen då? Det var det här:

”Efter att ha begrundat menyn ett ögonblick beställer du en grillad falukorv med bröd. På vägen hem svär du över att du glömde skriva på kvittot – nu får du inte dra av husmanskosten på skatten.”

Ja, det var ju både hatiskt och polariserande, Ledarsidorna… Gör något då, Anders Lindberg!

Moderaten Fredrik Kärrholm är en av få som faktiskt lyckats vara rolig i genren med sin framtidsspaning om glassätande poliser på ett tryggt Strandvägen. Men han försökte inte ens skämta.

Svenska Dagbladets biträdande politiska chef, Peter Wennblad twittrar:

”Kommer ni ihåg läsförståelseproven i skolan? Där man bara fick rätt om man valde det svarsalternativ som återgav vad som faktiskt stod i texten? Det borde finnas en sån captcha för att få logga in på sociala medier.”

Samma dygn visar det sig att han inte riktigt heller förstår grundformatet för politisk satir och beklagar sig över Kirkegaard. Han kallar den surt ”Vinnaren i Aftonbladet Ledares uppsatstävling för 11-åringar.”

Så nu står vi här. Med ännu ett indignerat samtal om ännu en satirtext. Är det ok om jag drar i nödbromsen?