Det sägs ibland att det är runt 200 000 väljare avgör valet. Det är människor som bara kan tänka sig att rösta Socialdemokraterna eller Moderaterna eftersom de uppfattas som trovärdiga, hållfasta och ”statsbärande”.

Och just nu kampanjar Moderaterna hårt för att människor som brukar rösta socialdemokratiskt ska ”låna ut” sin röst till Ulf Kristersson.

Det finns historiska erfarenheter. Många av de tidigare S-väljare som röstade på Moderaterna för första gången 2006 gjorde det för att de trodde på Anders Borgs löften. Partiet hade förändrats och Fredrik Reinfeldt hade en tydlig idé om hur han ville göra Sverige bättre.

Två mandatperioder senare hade varken arbetslöshet eller utanförskap blivit mindre, a-kassan hade blivit en av Europas sämsta, skolsegrationen hade ökat och underskotten vuxit.

Tappat alla profilfrågor

Så sedan 2014 har Socialdemokraterna styrt landet. Helt problemfritt har det förstås inte varit och om man bara läser Kristersson-klacken på Expressen och Svenska Dagbladet så blir det en promenadseger för Moderaterna på söndag.

Men icke. Den borgerliga råttkung som i tidningsspalterna mal på om att Sverige är i förfall och förtjänar att tuktas av Ulf Kristersson ser inte att det ser ännu värre ställt med det gamla fina högerpartiet.

Från att ha varit den dominerande politiska kraften under en stor del av det här århundradet visar mätningar att väljarnas förtroende för Moderaterna snabbt urholkats.

Enligt opinionsinstituten Novus och och Demoskops mätningar har partiet spelat bort alla sina traditionella profilfrågor – försvaret, jobben, landets ekonomi, lag och ordning – till antingen Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna. Samtidigt har Ulf Kristersson kommit att bli ett sänke för sitt parti.

Inte så konstigt.

Under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg retirerade Moderaterna från många klassiska högerpositioner och satsade allt på att framstå som pålitliga i frågor om sysselsättningen, landets ekonomi och hur landet skulle styras. Här ingick ett naturligt motstånd mot Sverigedemokraternas splittrande högerextremism.

Går inte att lita på M

När Decemberöverenskommelsen – som från början var en borgerlig idé – sades upp genom en kupp av Kristdemokraternas ungdomsförbund undergrävdes den nya moderatledningens auktoritet. När M sen bytte fot om SD i förhoppning om att det skulle göra Anna Kinberg Batra till statsminister spädde det på en misstanke om att Moderaterna inte står pall.
Under Ulf Kristerssons fögderi har det bra blivit värre.

Moderatledaren hyllar nu Sverigedemokraternas invandringspolitik och historia.

Hans gruppledare, Tobias Billström, försvarar regelmässigt SD när de granskas i medier.

Hans närmaste kvinna, Elisabeth Svantesson, har i tv generat sig och sagt att enda skälet till att hon sagt att SD är rasister är för andra sa så.

Vad är det för människor, egentligen?
Vad är det för människor som sviker löften till en människa som överlevde Förintelsen?

Valet på söndag är en fråga om förtroende.
Om förtroende för partiernas sakpolitik och förtroende för statsministerns karaktär.

Och ser man nyktert på saken så är det inte så konstigt att människor som brukar rösta på Moderaterna nu väljer Magdalena Andersson.