Är verkligen en röst på S den enda garantin mot Sverigedemokraterna?

IDÉDEBATT. Vad är stöd-röst för någonting? Finns det en särskild rosa valsedel, kanske med lite sådant där ulligt fluff runt som på ett krya-på-dig-kort, som man kan komplettera sin riktiga röst med? 

Och var ligger denna tröstpris-riksdag där partierna som nästan blev valda kan få sitta och drömma?Ingenstans. Grejen med allmänna demokratiska val är att du har en röst. Lika för alla.

Det är det som gör det komplicerat.

Ingen har ju ett parti som tycker helt som en själv. Eller Ian Wachtmeister hade kanske det 1991 när han åkte till sitt nya partis första kongress med ett partiprogram han skrivit själv och sedan låtit sina stjärnögda fans rösta ja eller nej.

Men vi som inte är grevar får liksom kompromissa lite. Och då behöver man titta på olika saker. 

Valkompass räcker inte

Hur väl ens åsikter stämmer överens med partiets program är viktigt, men de flesta skulle nog ändå säga att smileysarna i SVT:s valkompass inte räcker för att göra ett informerat val. Det handlar ju också om värderingar. Hur partiet prioriterar olika frågor mot varandra. Vilket förtroende jag har för företrädarna. Om jag tror partiet har chans att göra verklighet av de löften som är viktigast för mig. 

Och såklart, vad som skulle hända om jag inte röstar på partiet. Alternativkostnaden, som ekonomerna skulle säga.

När jag vägt samman allt det, bestämt hur det ska värderas mot varandra, vad som är viktigast för mig i just det här valet, så kan jag bestämma vad jag vill göra med min enda röst.

Det är ett överlagt beslut.

Och då kan någon som är ideologisk socialdemokrat, men sett vad som hänt när de i ensam majestät fått bestämma om Kallakgruvan, biståndet och Ygemans kvoter för utomnordiska människor, ändå välja att rösta MP. 

Någon som känner sig närmast Vänsterpartiet kan tycka det här med att lova att ingen behöver ändra livsstil och att hälla subventioner över oljeindustrin rimmar illa med vad vi vet om klimatet. Och vilja rösta grönt. 

En människa som i största allmänhet tycker att det är en dum idé att öppna dörren till regeringskansliet för ett parti som drömmer om att fylla återvandringståg, går igång på att förnedra nioåringar och vill att grannar ska ange varandra om de misstänker att någon hjälper en flykting.

Kalla din röst vad än du är bekväm med men i år är det inte osannolikt Miljöpartiet som behöver den bäst. Med eller utan fluff.

En MP-röst säkrar att högen hålls ute

Hon, eller han, kan ta matematiken till stöd och med mer eller mindre glädje i steget ta sig till vallokalen och rösta MP för att säkra att högern inte tar över. 

En rödgrön regering utan MP i riksdagen är idag en matematisk omöjlighet, och de som gräver i siffrorna finner att risken för att MP åker ur fortfarande är överhängande.

Är det då inte en stödröst? 

Men vad ska man då kalla det när någon röstar på S för det har släkten alltid gjort? Eller om någon väljer V för att det känns skönt att vara lite oppositionell? Eller, för den delen, väljer MP bara för att namnet låter bra.

En röst är en röst är en röst. Och som opinionsläget är kan en enda röst avgöra.

När väljarundersökningarna efter förra valet trillade in visade en av dem, lite oväntat, att antalet som sa att de mest sympatiserade med MP men ändå röstat S faktiskt var fler i antal än de som gillade S mest men valde MP.

Det låter kanske konstigt, men valkampanjer påverkar väljarbeteende och S gjorde en stark kampanj. 

Med en slutspurtsbudget större än hela Miljöpartiets valbudget gick man fram med annonser om att socialdemokratin var ”enda garanten för att hålla SD från inflytande”.

Enda.

S-rösterna betydde något för MP

Jag kan tycka vad jag vill om ärligheten i den kampanjen och orättvisorna i valfinansiering, särskilt i ljuset av det här valets avslöjande om dolda pengar till partierna. Men när valet väl är över spelar det ingen roll vad jag tycker.

En del som tänkt rösta Miljöpartiet litade på det där med enda. Och trots att S backade nationellt ryckte man fram i de valdistrikt där oron för SD är, och stödet för MP varit, som störst.

På totalen betydde de där rösterna inte mycket för Socialdemokraterna. Men desto mer för Miljöpartiet. 

Hade ännu några till litat till att S var ”enda garanten” mot Sverigedemokraterna. Då hade Ulf Kristersson blivit statsminister innan 2018 blivit 2019 och Jimmie Åkesson hade väl redan tagit plats i Rosenbad. 

Det är också en historisk lärdom så här när slutspurten drar i gång och det är dags att bestämma vem som ska få ens enda röst.

Eller, för att bli tydligare: Kalla din röst vad än du är bekväm med men i år är det inte osannolikt Miljöpartiet som behöver den bäst. Med eller utan fluff.