Ett mord på öppen gata, mitt bland toppolitiker, näringslivshöjdare, journalister och opinionsbildare.

Ett mord där den misstänkte gärningsmannen har varit aktiv i flera nazistiska sekter och tidigare beskrivit sig varande sympatisör till Sverigedemokraterna.

Ett mord som utretts som terrorbrott och där gärningsmannen också erkänt terrorbrott.

Ändå har knivdådet i Visby i somras behandlats som vilken nyhetshändelse som helst. Fått kämpa om uppmärksamhet med allt mer prilliga valrörelseutspel.

Möjligen ändras det nu, sedan det i går framkom att Centerpartiets ledare Annie Lööf var det tilltänkta offret i Visby.

Men tills nu har mordet inte lett till några som helst politiska diskussioner. Inte en enda fråga i någon av partiledardebatterna eller i partiledarutfrågningarna har rört det faktum att Sverige i somras utsattes för ett misstänkt terrorbrott.

Ändå är det lag, ordning och kriminalitet som nästan alla partier vill prata om, hela tiden. Men inte just den här kriminaliteten.

Kanske borde man inte bli förvånad.

Säpo: Gränsen förflyttas

Svensk offentlighet lider av en särskild sorts glömska där våldsdåd utförda av högerextremister eller med högerextrema motiv städas bort ur det allmänna medvetandet.

Minns ni till exempel attentatet mot kommunalrådet Pierre Esbjörnsson? 61-åringen som greps med mängder av sprängmedel och register över politiker? Skolattacken i Eslöv där den 15-årige gärningsmannen gått runt med hakkors-armbindel? 25-årige nazisympatisören i Falköping som greps med sprängmedel? Bombvågen i Göteborg 2016?

Jag misstänker att många av er säger nej.

Än värre är det att högerextremismen sällan eller aldrig sätts in i ett större politiskt sammanhang. Sällan eller aldrig beskrivs det som vad det är: en samhällelig röta som spridit sig från gatorna ända in i våra parlament.

Det viktigaste tycks vara att inte genera eller förarga en alltmer självsäker Jimmie Åkesson.

Och ändå. Samtidigt som ett parti sprunget ur 1980-talets vit makt-rörelsen står på tröskeln till regeringsmakten slår Säkerhetspolisen larm om att den våldsbejakande högerextremismen vinner allt fler hjärtan.

”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning, utan även för att begå brott”, skriver Säpo i sin senaste analys av våldsbejakande extremism.

SD: Lööf ett hot mot demokratin

Som en nästan övertydlig illustration till det kunde ETC:s journalist Max V Karlsson i går peka på hur SD:s kommunikationssatsning Riks den senaste tiden publicerat videoklipp där Annie Lööf kallas hot mot demokratin, galen eller sharia-Annie. Längre ut på högerkanten är formuleringarna om C-ledaren ännu värre.

Här mals det på om elitens tankekontroll, det politiskt korrekta, hur socialdemokratiska och liberala politiker medvetet låtit integrationsproblemen växa och arbetar för att ersätta vita kristna svenskar med bruna muslimer.

Vi vet att varje terrorist tror att han har folkets outtalade stöd. Det gällde Baader-Meinhof-ligan, det gällde al-Qaida och det gällde Anders Behring Breivik. Mördaren i Visby handlade inte i ett vakuum utan mitt i en tid som skapar och återskapar ett nytt åsiktsklimat.

Ord och handlingar hänger ihop. Politik och tragedi står inte i något motsatsförhållande till varandra.

Om det måste vi orka tala i en valrörelse där vi precis fått veta att en högerextremist planerat att mörda en liberal politiker.

Allt annat är politisk kapitulation.