Okej nationen, det blir inte mer musik från artisten Lorentz. Men misströsta ej!

Lorentz Bergers på intet sätt sinande behov av att skapa innebär att han nu istället utforskar en annan konstform.

Resultatet är en diktsamling publicerad samma dag som hans musikaliska pension: en avskedskonsert i Filadelfiakyrkan i Vasastan i Stockholm. 

Efter att ha läst Lorentz lyriska debut kan jag konstatera att vi kan ungefär lika mycket om poesi (ingenting) och jag kan därmed med gott självförtroende unna mig att tycka till om de sextio sidor förlaget Fri Tanke valt att publicera.  

Djupdyk i Lorentz mobil

I den inbundna ansatsen En dans den döda sommaren får vi djupdyka ned i vad vi kan ana är Lorentz mobilanteckningar.

Vissa dikter känns som rena pepptexter Lorentz skrivit till sig själv.

Dikterna är korta och radbrytningen inte så effektiv som Lorentz själv verkar ha hoppats på. Språket enkelt men anspråket, och därmed insatserna, på tok för höga. 

Vissa dikter känns som rena pepptexter Lorentz skrivit till sig själv.

Det har ju, som många vet, inte varit lätt att vara Lorentz de senaste åren. Efter att ha blivit anklagad både för att ha betett sig illa mot och bjudit sitt betydligt yngre ex på droger var det många som ville få honom cancelled.

Han har klarat sig hyfsat (och får till och med publicera poesi!) men verkar ändå ha fått sig en törn.

Nu har han alltså kommit ut på andra sidan som en nostalgisk om än småbitter gubbe, sin relativt unga ålder till trots. 

En dans den döda sommaren

I Note2Self, samlingens första dikt, skriver han om rätten att värdera sig själv och att man är starkare än man tror för att i poem nummer två hylla ordet och om hur dessa ska påminna om “att nya vindar är på väg in”.

Vidare följer vad som till synes verkar vara slumpmässiga men stundtals bittra känsloyttringar.

Hoppet lyser dock igenom här och där.

“Låt inte dom jävlarna få dig”-uppmaningarna avlöser varandra. Kanske kan dessa rader ändå vara något för den vars liv inte heller riktigt blev som det var tänkt? 

Men allt är inte dåligt.

Boken är fin och känns avskalat lyxig. Radbrytningarna får sidorna att i alla fall se ut som lyrik och mystiken hålls vid liv med den helt tomma baksidan.

Åtagandet: Leva life

Med titlar som Trance, Foundation och Till baby finns ett försök att fånga något samtida, titlarna Cézanne och Mazurka och Shibuya en ansats att få världen att kännas lite, lite större.

Att det för människor som passerat tonåren kräver mer än att citera Edith Södergran verkar Lorentz dock ha missat. 

Vi får kanske skylla oss själva för att vi efterfrågade fler män i kultursamtalet

Det är inget litterärt mästerverk, det är knappt ens läsvärt.

Men jag läser ändå för jag var en av dem som förtrollades av Lorentz något platta, explicita musik. Den som kändes relevant och i tiden för den ungdom som inte heller var redo för större känslomässiga åtaganden än att “leva life” eller dricka (champ)‘pange for the pain.

I En dans den döda sommaren lyckas dock Lorentz dribbla bort både sig själv och läsaren i ett försök till verkshöjd  som i stället landar i vattenpölsdjupa fylle-sms till det där exet som tröttnat på honom. 

”Ingenting är för ingenting”, sjöng Lorentz i sitt prime i mitten av 2010-talet. Efter att ha läst En dans den döda sommaren undrar jag om det verkligen stämmer.

Vi får kanske skylla oss själva för att vi efterfrågade fler män i kultursamtalet but this ain’t it, fam.  

Hoppas Lorentz själv-självhjälps-bok hjälpte honom, i alla fall.