Så gick det till när robotarna tog mitt jobb

SPANING. Jag vet hur det känns att få sitt jobb bortautomatiserat innan man ens hunnit påbörja det.

Tidigt 00-tal flyttade jag till Hultsfred för att plugga digital mediadistribution. Streaming var framtiden, sa vår lärare. En lärare som älskade Star Trek och dessutom skulle frysas ner i en kryokammare efter sin död. En man av framtiden med andra ord. Vem var jag att säga emot?

Vad är streaming, sa ingen av oss. Vi ville inte framstå som korkade. I stället läste vi tjocka böcker om hur man skulle komprimera bild och ljud så att de gick att “strömma” via internet.

Föreställ dig den kvasimoderna motsvarigheten till den svartvita telefonoperatören som kopplar samtal med sladd, fast lutad över en tjockdators smutsvita tangentbord och en mikrad Billys panpizza.

Nästan omedelbart efter min utbildning lanserades Youtube. En tjänst som komprimerar och strömmar video automatiskt. Jag hann alltså inte ut på arbetsmarknaden som distributör av digital media förrän mitt yrke försvunnit.

Jag tänker på det när jag läser en artikel om ett gymnasium i lokaltidningen Norra Halland. “Branschen skriker efter utbildade elever”, läser jag. Vad för slags utbildade elever är det branschen skriker efter? Sådana som kan “installera och sätta automatiserade produktionssystem i drift”.

Historien slutar med att arbetarna revolterar. Inte för att de har förlorat sina jobb, utan för att de har förlorat sin mening. Hur många är vi inte som tillskriver mening till våra jobb? Vilka är vi om vi inte arbetar?

Alltså: någon som installerar system som automatiserar någon annans arbete.

Under pandemin har automatiseringsprocessen skyndats på. Restriktioner och sociala distansering gav fabrikörer och entreprenörer ursäkt att trimma bort allt fläbb från arbetslinjen.

Frågan är om det kommer fortsätta så. Och om det automatiskt är en dålig sak?

Frågar du författaren Aron Bastani så svarar han säkert att det här är goda nyheter. Toppen rent av. Bastani är en stor påhejare av rörelsen och tankegodset fully automated luxury communism. Föreställ dig en socialistisk framtidsutopi där robotarna inte tar våra jobb, de gör våra jobb åt oss, så vi får tid till annat.

Sign me up!

Fast det är klart. Frågar du i stället Amazons lagerarbetare så kanske framtidsprognosen ser annorlunda ut. Planen från företaget var att allt lagerarbete på deras ”fulfillment centers” (Ja, de kallar sina lager för detta) skulle skötas av robotar under detta decennium.

Men det visade sig att robotar bara kan utföra delar av arbetet, inte allt. Momentet som består av att plocka varor av olika format från hyllan och paketera dem i lådor visade sig kräva en bokstavlig fingertoppskänsla som är svår att automatisera bort.

I stället för att bli ersatta fick människorna färre och mer monotona arbetsuppgifter.

Föreställ dig den kvasimoderna motsvarigheten till den svartvita telefonoperatören som kopplar samtal med sladd, fast lutad över en tjockdators smutsvita tangentbord och en mikrad Billys panpizza.

I en artikel i Wired läser jag att det inte är automatiseringen som fabriksarbetare bör oroa sig för. Tyskland har installerat betydligt fler robotar på sina fabriker i jämförelse med USA, ändå är det i USA som arbetarna blir av med jobben.

Ekonomen David Autor förklarar i en intervju med New York Times att vi har fått allt om bakfoten:

”De flesta människors rädsla för teknik är egentligen en rädsla för kapitalismen, och vad marknaden kommer att göra med tekniken.”

Jag kommer att tänka på Kurt Vonneguts debutroman Player Piano.

Däri tecknas en framtidsvärld där alla arbetaryrken har automatiserats. Den uttjänta arbetarklassen får bidrag, men det är inte tal om någon fully automated luxury communism här inte.

Historien slutar med att arbetarna revolterar. Inte för att de har förlorat sina jobb, utan för att de har förlorat sin mening. Hur många är vi inte som tillskriver mening till våra jobb? Vilka är vi om vi inte arbetar?

I dag har jag kommit över att Youtube tog mitt jobb. Jag hittade ett annat. Men trots all automatiseringsiver tvivlar jag på att fully automated luxury communism någonsin lär inträffa. Däremot har fully automated dystopian capitalism redan tryckt foten i dörrspringan.