Vanligt folk har en nyktrare analys än eliten

IDÉDEBATT. Jag är övertygad om att framtiden är vänster. Som George Eaton skriver i New Statesman förlorar de konservativa i val efter val. Efter Labors senaste seger i Australien står Storbritannien kvar som ett av extremt få länder i västvärlden med konservativt styre.

Men utvecklingen i USA, Storbritannien och Frankrike lär oss är att framtiden är skör. Och att vi till vänster kan skjuta oss själva i foten.

Under fyra år härskade väldens mäktigaste man via sitt Twitterkonto. Förhoppningen var att ersätta honom med normalitet. I stället fick vi se den amerikanska vänstern bemanna ett sjunkande Titanic.

I skrivande stund är Joe Biden mer impopulär hos det amerikanska folket än vad Donald Trump var, åtminstone lika långt in i mandatperioden, och är därmed den mest impopulära presidenten någonsin.

På vår sida Atlanten har Boris Johnson ägnat sig åt ’partygate’ och fortsatt huvudvärk över brexit. Hur har Labour tagit tillfället i akt? Traditionsenligt genom interna konflikter och genom ännu en medioker prestation i lokalvalen. Ännu värre är situationen för vänstern i Frankrike.

En befogad fråga är varför vänstern i dessa tre länder är så illa omtyckt. Än mer intressant är vilka det är som ogillar vänstern. I Kapitalet och Ideologin varnar den franske ekonomen Thomas Piketty för vad han kallar den ’brahminska vänstern’.

Piketty pekar på en internationell trend i allmänhet, och på USA, Frankrike och Storbritannien i synnerhet, där vänstern under senare delen av 1900-talet och 2000-talet gått från att vara arbetarnas partier till de högutbildades partier. 

Att vara folklig kan bli fördummande, anser vissa. Men erfarenheten säger att det är tvärtom. Sannolikt har breda löntagargrupper, givet sin materiella position, en mer nykter analys än eliten.

Den här trenden är en viktig delförklaring till arbetarrörelsens försvagning. I Frankrike förlorade Socialistiska partiet först arbetarna och när den tidigare S-ministern Macron bildade ett eget parti tog han med sig de högutbildade.

I Storbritannien lyckades Corbyn öka stödet markant bland högutbildade och unga medan stödet hos arbetarna sjönk. Hur partiet förhöll sig till Brexit var symptomatiskt. Labour gick till val på budskapet ”For the many, not the few” – samtidigt var beskedet att folkomröstningen skulle göras om eftersom flertalet hade röstat fel.

I USA accelererades den partipolitiska utbildningsklyftan av Trump. Partistrategen David Shor har beskrivit demokraternas möjligheter att vinna majoritet i senaten framöver som dystra. Demokraterna har blivit ett parti som stöds av högutbildade människor i större städer. För att vinna senaten krävs mer. 

Fenomenet med den brahminska vänstern visar att någonting har gått snett. Arbetarrörelsen borde inte vara illa omtyckt hos de som man är till för.

I Norden är situationen hoppfull. För första gången sedan 2001 regerar socialdemokrater i alla nordiska länder och i skrivande stund ser det ut som att svenska Socialdemokraterna går mot valvinst i september, med ett bättre valresultat än på länge.

Men en mindre brahminisering av vänstern går även att se här. Senaste partisympatiundersökningen från SCB visar att Socialdemokraterna ökar kraftigt. Men inte i alla grupper. Bland LO-medlemmarna sjunker stödet och ligger på historiskt låga nivåer. Det är akademikernas kraftigt växande stöd som ger S det stora lyftet.

Att arbetarrörelsen glider ifrån arbetarna är problematiskt. I Sverige och Tyskland har de socialdemokratiska partierna försökt motverka detta genom att bättre företräda arbetarnas åsikter. Detta gäller i ännu högre utsträckning i Danmark.

Strategier för att undvika brahminisering kan man tycka olika om. Men kanske är fenomenet i sig mer intressant. Varför förändras arbetarpartier till partier för högutbildade? Varför uppstår en klyfta mellan arbetarna och arbetarpartier? Eller, annorlunda uttryckt, varför skulle breda löntagargrupper efterfråga en (höger)politik som går emot deras intressen och som arbetarrörelsen har svårt att företräda?

Brahminiseringen ger oss anledning att gå till den italienska marxisten Antonio Gramsci och hans resonemang om hegemoni, men framför allt bör vi återvända till den svenska arbetarrörelsens lärdomar. Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren påminner i Vad är socialdemokrati? om att socialdemokratin är historiematerialistisk. Samhällsanalysen bygger på Marx idé om att det materiella är mer bestämmande för samhällets sociala, politiska och andliga liv än tvärtom. Bas och överbyggnad.

Tittar vi på de senaste åren i Sverige kan vi konstatera att LO-medlemmarna borde ha lyssnats på tidigare. Pensionerna borde höjts. Migrationen borde ha stramats åt något tidigare. Vinsterna i välfärden borde förbjudits.

Historiematerialismen är en viktig orsak till den svenska socialdemokratins historiska framgång. Övertygelsen ledde till att rörelsen inte fokuserade på materiell frikopplad värderingskamp eller kulturkrig. I stället kommer de demokratiska värderingarna att få genomslag i takt med att man vinner den materiella kampen. Först maten – sen moralen.

I arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1944 kan man läsa följande. ”Ty erfarenheten har visat, att människorna icke kan stå ut med de umbäranden och det psykiska lidande som en långvarig massarbetslöshet åsamkar dem.

Ett sådant lidande blir till en fara för den demokratiska samhällsformen. Under alla former kommer det att förgifta hela atmosfären i samhället, göra människorna mera monopolistiskt inställda, mindre benägna att unna varandra arbete, utkomst och lika rättigheter, mera benägna att skydda var och en sina intressen på ett för hela samhället skadligt sätt.”

I dag särskiljes det så kallade kulturkriget ofta från någon materiell grund eller orsak. Vilka värderingar människor bär på och vilka åsikter som trendar förklaras oftare med algoritmer, etnicitet och medielogik.

Jag tror tvärtom att den materiella verkligheten är viktigare än vad som sker på Twitter. Värderingar och åsikter kommer någonstans ifrån, och intresset ljuger sällan.

Nyligen spelade jag in ett samtal med Göran Greider till Tidens podd. Jag frågade honom vilken grupp som sannolikt skulle ha bäst lösning på ett samhällsproblem. LO-medlemmarna eller professorerna. Greider svarade att det naturligtvis beror på vilket problem som diskuteras men som tumregel har LO-medlemmarna större chans att träffa rätt.

Fenomenet med den brahminska vänstern visar att någonting har gått snett. Arbetarrörelsen borde inte vara illa omtyckt hos de som man är till för.

Tittar vi på de senaste åren i Sverige kan vi konstatera att LO-medlemmarna borde ha lyssnats på tidigare. Pensionerna borde höjts. Migrationen borde ha stramats åt något tidigare. Vinsterna i välfärden borde förbjudits.

Straffen för sexualbrott och organiserad brottslighet borde varit högre. Tandvård borde redan ingå i övrig vård. Svenska språket borde ha prioriterats vid integration. De ekonomiska klyftorna borde minskats. Och så vidare.

Här finns invändningar. LO-medlemmarna är ingen homogen grupp. Det är skillnad på undersköterskan i Alby och den arbetslöse fabriksarbetaren i Borlänge. Åsikterna spretar.

Man kan även invända att varken arbetarna eller arbetarrörelsen är statiska objekt som ska förhålla sig till varandra, i stället borde de leva i symbios och forma varandra. Visst, så kan man önska att det vore. Men nu är vi där vi är.

Inte alla är förtjusta i att arbetarrörelsen bättre ska representera den breda arbetarklassen. Mattias Beijmo varnar för populism.

Att vara folklig kan bli fördummande, anser vissa. Men erfarenheten säger att det är tvärtom. Sannolikt har breda löntagargrupper, givet sin materiella position, en mer nykter analys än eliten. Oavsett om eliten är ekonomisk eller kulturell. Kanske är det en av de viktigare lärdomarna från de senaste åren.

Om 89 dagar är det val i Sverige. LO-medlemmarna har makt att avgöra valet. Men framför allt har de en insikt om vad som krävs för att göra Sverige jämlikt och lösa samhällsproblemen.

Den insikten är viktig för arbetarrörelsen. Den är viktig för Sverige.