Patrik Sjöbergs skratt visar hur Dumpen ser på de anhöriga barnen

KOMMENTAR. Jag har skrivit om Dumpen förr. Då skrev jag bland annat ”Hur skulle det kännas för ett barn att komma till skolan och få höra från sina kompisar att de sett ens pappa uthängd som pedofil? Hur möter du kollegornas blickar på jobbet om din sambo eller make har hängts ut? De exponerades anhöriga är oskyldiga. Men genom uthängningarna kommer även de att straffas.” 

I Dagens ETC:s senaste artikel om sajten får vi svaret. Där intervjuas den före detta sambon till en av de som hängts ut. De har gemensamma barn. Efter uthängningen bor de inte längre tillsammans.

Kvinnan är väldigt tydlig med sitt avståndstagande från den före detta partnern och är lika tydlig i att ansvaret för hans beteende är bara hans. Men ansvaret för Dumpens uthängning? Det ligger rimligtvis hos Dumpens ansvariga utgivare.

Det gör ont att läsa intervjun. Att läsa om hur en helt oskyldig kvinna nu tvingas leva med en ständigt närvarande oro för att hennes lika oskyldiga barn ska fara illa. Kvinnan beskriver hur hon får samtal mitt i natten och hur folk beställer varor i hennes namn.

Hon pratar om hur skräckslagen hon är inför tanken på att det kan spridas på ”byn” vad hennes före detta sambo gjort och hur det kommer påverka hennes barn. 

På Dumpens sida finns det ett inlägg från februari 2022, skrivet av just ansvarig utgivare Sara Nilsson: ”Att ringa dessa samtal är fruktansvärt, smärtan går dock inte att jämföra med hur det är för någon att ta emot samtalet om att vi träffat på någons livspartner när de bestämt träff med ett barn i sexuellt syfte.

De är förblindade av sitt eget hat mot förövare och övergreppsmän. På ett sätt kan jag förstå dem. Det är enkelt att fastna i hat

Jag vill slå ett slag för dessa urstarka kvinnor som vi fått kontakt med. De är så imponerande i sin kraft, och till skillnad från vad man från massmedias håll försöker belysa det som, så är de flesta tacksamma att få veta vem de lever med.”

De vet hur svårt det här är för anhöriga. De väljer att hylla anhöriga som ”urstarka kvinnor”. Men när just en sådan kvinna vädjar om att slippa fortsatta konsekvenser av Dumpens uthängning…då hånar man henne. I en inspelning som Dagens ETC också publicerat hör man hur kvinnan, som i intervjun kallas Moa, försöker avkräva ansvar från Dumpen. Hon bemöts med hån. Patrik Sjöberg skrattar i bakgrunden och när Moa frågar om han skrattar åt henne skrockar han ”ja”. Det är så de verkligen behandlar anhöriga.

Faktum är att det finns väldigt lite som tyder på att Dumpens metoder gör nytta. Tvärtom. För om en uthängning ligger kvar för all evighet, om målet är att frånta den uthängde allt han har…vad har han då för anledning och skäl till att söka vård?

Då är det inte längre frågan om att Moa är en ”urstark kvinna” som man ska ”slå ett slag för”. Nej, hon ska hånas och förnedras.

”Vi arbetar inte för att bli populära, vi arbetar för att skydda barn från individer som vill våldta dem”. Orden är tagna från ett SMS skickat från Sara Nilsson till Moa. Att skydda barn är inte märkligt. Självfallet vill de allra flesta av oss skydda barn från individer som vill våldta dem. Men det Sara, och övriga medarbetare på Dumpen gör, är att skydda fiktiva barn genom att begå ett helt annat övergrepp på i högsta grad riktiga barn.

Det är på något sätt helt ofattbart att två personer som varit utsatta för övergrepp själva, nu väljer att utsätta andra barn för övergrepp. För det är svårt att kalla det något annat, när de låter en publicering ligga kvar trots att det så uppenbart framgår att barnen till den uthängde drabbas. Varför tycker Dumpen att det är rimligt att just de här barnen ska offras? 

”Du gör det till underhållning”, säger Moa i det inspelade telefonsamtalet. Och det är väl där vi har svaret. Sara Nilsson och Patrik Sjöberg har hittat något som på samma gång får dem att känna sig goda, heroiska, ädla, samtidigt som de kan tjäna pengar och berömmelse på det. 

Dumpen drivs genom finansiella bidrag från deras följare. Hur mycket det handlar om och vad pengarna egentligen går till är okänt. Det enda som faktiskt är känt är att numret som används för att tigga in swishpengar går till Sara Nilsson.

Faktum är att det finns väldigt lite som tyder på att Dumpens metoder gör nytta. Tvärtom. För om en uthängning ligger kvar för all evighet, om målet är att frånta den uthängde allt han har…vad har han då för anledning och skäl till att söka vård? Om du kastar ner någon på botten och hindrar honom från att någonsin komma upp, då lär han stanna kvar på botten. 

Det gör ont att läsa intervjun. Att läsa om hur en helt oskyldig kvinna nu tvingas leva med en ständigt närvarande oro för att hennes lika oskyldiga barn ska fara illa.

Med en ickefungerande metod, som snarare lär stjälpa än hjälpa, begår Dumpen övergrepp på oskyldiga barn. Övergrepp som riskerar att leda till livslångt lidande. Vad ger dem rätten att göra det? Inget.

Men Sara Nilsson och Patrik Sjöberg ser bara den uthängde. För dem finns bara han och i samma ögonblick som de ser honom slutar han vara en människa. Han förvandlas till ett monster.

Det är också ett monster som hängs ut på sajten. Och monster, de måste man väl ändå få attackera? Dumpen viftar ofta bort kritik med just det argumentet: de beskyddar ju bara oskyldiga, de som drabbas är bara monstren.

De är förblindade av sitt eget hat mot förövare och övergreppsmän. På ett sätt kan jag förstå dem. Det är enkelt att fastna i hat. Det är betydligt svårare att försöka gå vidare. Men i hat kan inget konstruktivt komma. Dumpen är ett bevis på det. De eldar på sina följare. De ser en liten eld och kastar bensin på den. För dem är det inte viktigt vem det är egentligen som blir bränd.