I en krönika om männens borttynande tillvaro i kulturspalterna skriver Expressens nytillsatte kulturchef Victor Malm att “killar håller på med strunt och tjejer tänker”.

Vad är det för strunt killar sysslar med i stället för bildning och förkovring i de fina konsterna? Tv-spel.

I Ungdomsbarometern 2022 går det att läsa att unga tjejer främst identifierar sig som feminister, och killar som “gamers”. Eller som Victor uttrycker det: “tjejer är smarta, killar spelar data”.

Malm har märkt detta inte minst i den nya generationen av kulturskribenter. Inga är män! Det i kombination med att allt färre män läser böcker vittnar om en illavarslande spiral.

Inga män skriver böcker, inga män läser böcker, och – således – skriver inga män om böcker de har läst.

Det är rörande att Victor Malm är lika bestört över männens sinande kulturella kapital som han föraktar tv-spel. Han är inte ensam om det senare.

2010 röt den kände filmkritikern Roger Ebert ”tv-spel kan aldrig bli konst!”. Roger Ebert var övertygad om att tv-spelen – som han inte spelade – aldrig skulle kunna nå upp till samma konstnärliga nivå som filmerna han sett, böckerna han läst eller musiken han lyssnat på.

Och när Elsa Westerstad för ett par år sedan listade Kultursveriges 75 mäktigaste åt tidningen Fokus missade hon att världens då störste youtuber var svensk.

I en uppföljande replik skrev hon: “dessvärre måste jag återigen göra alla gamers besvikna: spelindustrin är frånvarande den här gången också, med den lilla trösten att Pewdiepie nog ändå inte hade platsat. Vi anser inte att verkshöjden på det han gör […] är tillräcklig.”

Inställningen är så old school att jag kommer att tänka på de gamla grekerna, och en gammal grek i synnerhet.

Sokrates var inget fan av det skrivna ordet. Han ansåg att det var strunt, fördummande. Lite som antikens motsvarighet till Fortnite. En sann intellektuell behövde varken skriva och i synnerhet inte läsa – men däremot minnas.

Om Sokrates hade levt i dag hade han med andra ord heller inte platsat i kulturspalterna.

Det är rörande att Victor Malm är lika bestört över männens sinande kulturella kapital som han föraktar tv-spel. Han är inte ensam om det senare.

Jimmy Håkansson

Det är oavsett märkligt vilka intellektuella värden Victor Malm tillskriver identiteterna feminist respektive gamer. På samma sätt som det finns korkade spel (tro mig, jag har spelat flera) är jag övertygad om att inte alla feminister är insatta i Simone de Beauvoir eller ens Valerie Solanas tankegods.

Jag skulle kunna tro att åtminstone en eller två har fått sina övertygelser till låns från tiktok-klipp och inspirationscitat från influencers.

Som av en lustig slump upptäckte jag häromdagen att youtubern Felix ”Pewdiepie” Kjellberg börjat recensera böcker i sin youtube-kanal, som har över 100 miljoner prenumeranter.

Jag såg ett klipp där han pratade sig varm om John Williams Stoner och Dostojevskijs Brott och straff. Sedan såg jag ett klipp där han slarvade bort sin häst Jörgen i Minecraft.

Jag har aldrig kallat mig gamer, men tv- och datorspel har alltid varit ett stort intresse. Även om jag i dag läser fler böcker än vad jag spelar spel. Men ett kärt spelminne är när jag 2007 spelade Bioshock – ett utmärkt spel som äger rum i ett tidigare utopiskt undervattenssamhälle som slagits i spillror.

När jag fick höra att premissen var inspirerad av, och kritiskt analyserade, Ayn Rands låt gå-kapitalistiska bibel Och världen skälvde blev jag nyfiken på boken.

En bok som bland annat inspirerat ekonomiska huliganer som Alan Greenspan och en och en annan konservativ tankesmedja.

I vilket fall läste jag den. Bara för att inse att ibland är spelet bättre än boken.