Våld i hemmet ökar i Ukraina – ”Om inte ryssarna dödar mig kanske han gör det”

Efter tre obesvarade samtal svarar till slut Kristina och säger, med en viskning:

– Jag kan inte prata nu. Jag är inte ensam.  

När hon ringer tillbaka sätter hon på vattnet i badrummet så att hennes make inte kan höra henne. 

I flera månaders tid hade hon samlat mod för att lämna maken som misshandlade henne fysiskt och psykiskt. 

Några dagar innan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion, den 24 februari, bestämde hon sig till slut. Med sin mammas hjälp skulle hon flytta till en by nära Mykolaiv, en regionhuvudstad i södra Ukraina. Men mamman insjuknade i covid-19 och de beslutade sig för att vänta tills hon tillfrisknat.   

Nu är hon fast med maken i lägenheten i Mykolaiv, som hon bara lämnar för att handla mat eller för att uppsöka skyddsrummet.  

– Ibland vill jag inte lämna skyddsrummet, även fast flyglarmet slutat. När vi är omgivna av andra människor kan han åtminstone inte slå mig. Om inte ryssarna dödar så kanske han gör det, säger Kristina, vars namn inte publiceras av säkerhetsskäl, till Kyiv Independent.     

Hon säger att maken blivit ännu mer våldsam under kriget. En gång slog han henne i magen eftersom han trodde att hon hade flörtat med en granne i skyddsrummet. 

– Han sade att jag log alldeles för vänskapligt och så började han slå mig, berättar hon.

Dessvärre har kriget blivit en katalysator som ökar förekomsten av våld i hemmet.

Våld i hemmet ökar under krig

Enligt psykoterapeuten Maria Fabrycheva är våld i nära relationer ofta en manifestation av hjälplöshet när förövaren är rädd, vilket i krigstid kan göra förövarens övergrepp mer frekventa.  

– Förövaren kan inte uttrycka sin normala känsla av rädsla på ett sunt sätt, säger hon. 

Våld i nära relationer är den vanligaste formen av våld mot kvinnor både i och utanför konfliktzoner, enligt Världsbanken. Väpnade konflikter, oavsett karaktär och stridande parter, förvärrar befintliga ojämlikheter och ökar risken för att kvinnor ska utsättas för våld, enligt FN:s kommitté för avskaffandet av diskriminering mot kvinnor.  

Ukrainas biträdande inrikesminister Kateryna Pavlichenko uppger att 326 000 fall av våld i hemmet rapporterades i landet i fjol. Att i nuläget få en rättvisande bild av antalet fall är svårt, eftersom många offer inte har möjlighet att vända sig till polisen på grund av striderna.  

– Dessvärre har kriget blivit en katalysator som ökar förekomsten av våld i hemmet i de familjer där det förekom redan innan invasionen, säger Alyona Krivulyak på den ideella organisationen La Strada Ukraina, som arbetar mot våld i nära relationer, människohandel och könsdiskriminering. 

Polisen kan ofta inte rycka ut på larm, särskilt inte i områden där strider pågår, vilket enligt Alyona Krivulyak ytterligare förvärrar läget.

Polisen hinner inte rycka ut

Marta Chumalo, medgrundare av den ideella organisationen Kvinnligt perspektiv i Lviv, säger att kriget har gjort det svårare att få hjälp. Det gäller även i städer som skonats från striderna eftersom polisen måste prioritera förberedelser inför eventuella attacker.      

– Vi känner till fall där kvinnor har velat anmäla en gärningsman, eller höra sig för om en pågående utredning, men blivit tillsagda att återkomma senare eftersom det finns mer brådskande frågor, säger Marta Chumalo. 

– Ett annat offer ringde polisen som svarade: ”Det pågår en lufträd, vi kan inte komma men vi kan prata med honom över telefon.” Hur kan ett fysiskt hot hanteras över telefon? 

Det är inte så att polisen helt har slutat åka på larm om våld i hemmet, säger Marta Chumalo, men att söka hjälp har helt klart blivit svårare.  

Om det är omöjligt att kontakta polisen, exempelvis för kvinnor som befinner sig i ockuperade områden, är en möjlighet att vända sig till sjukvården, menar Alyona Krivulyak på La Strada Ukraina. 

Läkare är inte enbart skyldiga att hjälpa offer för våld i hemmet utan också att dokumentera skadorna. Något som ökar möjligheten att lagföra förövarna längre fram.  

– Offren kan också vända sig till hemvärnet. De har inte mandat att åtala någon, men de kan se till att ordningen upprätthålls, säger hon.

Över hela landet ser vi konsekvenserna av en tyranns agerande. Men det finns tyranner i hemmet också.

”Finns tyranner i hemmet också”

Innan kriget hade polisen möjlighet att besluta om föreläggande, vilket innebar att gärningsmannen var tvungen att lämna hemmet inom tio dagar. Nu är det bara möjligt i säkrare regioner.

– Trots en allmän uppfattning om att det här är väldigt problematiskt så kan polisen inte tvinga förövaren att lämna om det pågår strider. De kan inte kasta ut en person om det pågår granatbeskjutning. Domstolarna kan inte heller göra det längre, säger Alyona Krivulyak.  

Om det är möjligt bör offret lämna förövaren och ta hjälp av familjer eller vänner, menar psykoterapeuten Maria Fabrycheva. Men ofta hoppas offren att ”allting kommer att bli bra i morgon, han kommer att förändras”, alternativt anklagar sig själva och tycker synd om förövaren. 

– Man bör fråga sig själv: ”Vill jag fortsätta leva med någon som, även under krig, inte skyddar mig utan tvärtom attackerar mig?”, säger Maria Fabrycheva.  

Vänner och familj behöver förstå att offrets utsatthet gör det svårt att ta steget och att en inbjudan kan krävas, påpekar hon. 

– Över hela landet ser vi konsekvenserna av en tyranns agerande. Men det finns tyranner i hemmet också, bara i mindre skala. Alltför ofta hitta kvinnor anledningar att stanna kvar. Men de måste komma till den punkt där de säger: ”Det räcker. Jag väljer mig själv.”

Jag kan säga att de sannolikt inte flydde från bomberna utan från våld i hemmet.

En livlina för utsatta kvinnor i Ukraina

Vissa våldsutsatta som inte fått hjälp i Ukraina har vänt sig till lokal polis och sociala myndigheter i utlandet. 

Enligt Marta Chumalo har ett stort antal drabbade kvinnor utnyttjat undantagstillståndet, som tillåter kvinnor att lämna landet med sina barn utan den andra förälderns medgivande. 

– Jag kan säga att de sannolikt inte flydde från bomberna efter som situationen här i Lviv är ganska säker, utan från våld i hemmet. Och nu kan de äntligen känna sig trygga, säger hon. 

22-åriga Galyna från Donetsk, som egentligen heter någonting annat, har liksom sina bägge småsystrar blivit misshandlade av pappan under hela uppväxten. 

Mamman blundade för situationen. Storasystern kontaktade aldrig polisen i Ukraina. Hon var rädd att polisen inte skulle göra tillräckligt och att situationen för småsystrarna, som fortfarande bodde hemma, skulle bli ännu värre.   

– Jag vet hur sällsynt det är att en anmälan om våld i hemmet går till rättegång, säger hon. 

I mitten av mars, när familjen kom till ett flyktingboende i Calpe i södra Spanien, slog pappan sin yngsta dotter i huvudet. Storasystrarna hittade nioåringen i ett hörn där hon snyftade hysteriskt. 

– Jag är rädd. Jag är rädd, upprepade yngsta systern gång på gång. 

Det hade gått för långt, tänkte Galyna, och bestämde sig för att pappan behövde ställas till svars. 

Systrarna var överens om att de efter att behövt fly två gånger – först 2014 när ryskstödda styrkor tog över hemstaden Donetsk i östra Ukraina, sedan efter invasionen den 24 februari – verkligen förtjänade ett liv utan rädsla. Samma kväll googlade de närmaste polisstation. Promenaden dit från flyktingboendet tog en dryg timme.    

”De tar våld i hemmet på allvar här”

Systrarna flyttades omedelbart till ett akuthärbärge för kvinnor. Två dagar senare belade en spansk domstol fadern med ett preliminärt besöksförbud. Efter domstolsförhandlingen anklagade mamman sina barn för att ha splittrat familjen. 

– Mamma vill ha pappa här. Men om han försöker ta sig till vårt hotell finns en väldigt enkel lösning. Då ringer vi bara polisen, säger Galyna.    

Hon är fortfarande rädd att rätten ska upphäva besöksförbudet. Domstolen kan inte ta hänsyn till brott som begicks i Ukraina och pappan har inte gjort sig skyldig till grov misshandel i Spanien.  

Men han kommer aldrig mer att kunna bete sig som han gjorde i hemlandet, säger Galyna. 

– De tar våld i hemmet på väldigt stort allvar här.