Inte med en smäll utan ett gnäll. 

Så inleddes veckan då Sverige, kanske, överger 200 år av alliansfrihet. 

Och de som gnällde var våra toppolitiker. De hade på söndagen fösts ihop i en SVT-studio för att med fyra månader kvar till valet hjälpa till att åskådliggöra skillnaderna mellan partierna.

Och vad duktiga partiledarna var!

Nå, att lyfta fram skillnader och peka ut svagheter hos motståndaren är ändå en de viktigaste uppgifterna en politiker har.

Och de åtta personer som framträdde i SVT är skickliga på sådant. 

Ingen plats för kompromisser

De har, med något undantag, sysslat med politik i stort sett hela sina liv. De har lärt sig slipa på argument, läsa opinionsundersökningar, hur man spelar upprördhet och vet hur man snickrar ihop talepunkter och soundbites som får snurr på Twitter.

I den andan avhandlades så raskt integrationen, pensionerna, klimatet och energiförsörjningen.

Annie Lööf var jättearg, Jimmie Åkesson skummande, Ebba Busch rasande.

Allt var som vanligt.

Hä kan det vara värt att påminna om att politiker i en demokrati har en annan uppgift än att gnälla. Och det är att hitta den kompromiss som inte gör någon jättelycklig men som alla kan leva med.

Det är en hållning som nog skulle fungera ganska bra om man vill lösa verkliga samhällsproblem.
Som att en majoritet av de kvinnliga kommunalarna har så låg allmän pension att de måste förlita sig på garantipension när de slutar jobba.
Som att vartannat barn i Rinkeby växer upp i fattigdom.
Som att familjebakgrundens betydelse för barns skolbetyg ökat dramatiskt.
Som att de svenska koldioxidutsläppen måste minska med mer än 20 procent redan i år.

En halvmesyr från höger

Men nej.

En episod från debatten är särskilt talande.

Inför uppträdandet i SVT hade L, M, KD och SD lagt fram ett svar på regeringens och V:s garantitillägg som ska ge en halv miljon pensionärer 1 000 skattefria kronor mer i plånboken varje månad.

Högerförslaget är en halvmesyr som lögnaktigt påstås vara bättre för ”arbetslinjen” men det kan ändå kan bli verklighet eftersom vägmästaren Centerpartiet inte orkar ta ställning mellan vänster och tokhöger.
Demagogi, polariserande ilska och därmed också politisk handlingsförlamning är dagens melodi.

Utom i en enda fråga och då endast mellan Ulf Kristersson och Magdalena Andersson: om Sverige ska gå med i Nato eller inte.