Sedan den ryska invasionen inleddes har över fem miljoner ukrainare tvingats fly sitt land.

Samtidigt upplever även Ryssland en historisk våg av utvandring. Hundratusentals människor, framför allt högutbildad medelklass, har lämnat.

För vissa handlar det om att säkra sin försörjning, för andra är skälen politiska. 

– Jag blev helt enkelt rädd, säger Dmitrij Venkov, filmskapare från Moskva, när han förklarar varför han flyttat till Istanbul.

Mer självcensur i Ryssland

Redan innan kriget hade Dmitrij Venkov känt av en tilltagande självcensur inom den ryska konst- och filmvärlden. Trots att hans filmer är experimentella, utan uttalade budskap, frågade oroliga finansiärer allt oftare om verken var politiska.

När president Vladimir Putin kort innan invasionen höll ett tal till nationen, där han målade upp en historisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden, kände Dmitrij Venkov djup oro.   

– Det hade redan blivit allt svårare för mig professionellt i Ryssland men nu tillkom denna psykologiska aspekt, säger han.

I jämförelse med Ryssland framstod Istanbul och dess rika kulturliv som en fristad. Samtidigt medger Dmitrij Venkov att det finns en ironi i att fly till ett land som många inhemska oppositionella i stället flyr ifrån.

– När jag pratar med folk här i Turkiet så behöver jag knappt ens förklara vår situation. De kan relatera direkt, utifrån att de gått genom liknande saker, säger han.

En man i 40-årsåldern med svarta glasögon och axellångt hår står på en gata i Istanbul. I bakgrunden syns en blomsterförsäljares stånd.
Filmskaparen Dmitrij Venkov lämnade Moskva för Istanbul.

Tagit farväl av Ryssland

Dmitrij Venkov hoppas kunna flytta hem en dag. Pavel och Maria, som nyligen bosatt sig i Kazakstan, har tagit farväl av Ryssland för gott. 

– Vi har åkt för att aldrig återvända, förklarar Pavel under en promenad i den nya hemstaden Almaty.

De är oroliga över att ryska säkerhetsapparaten skulle kunna nå dem även i exilen och vill förbli anonyma. Flyget hit bokade paret samma morgon som nyheten om det ryska anfallet briserade.

Maria är skulptör men saknar nu både studio och råmaterial. Leran leverades tidigare från det nu krigsdrabbade östra Ukraina. Företagsutvecklaren Pavel har kunnat behålla sitt jobb. Arbetsgivaren håller på att etablera en filial i Almaty.   

Att bo kvar och varje gång man handlar betala skatt […] är att finansiera terrorism

Maria, skulptör

Parets mångetniska bakgrund spelade in i beslutet att lämna Ryssland. Maria har rötter i Kazakstan och Armenien, medan Pavel har armenisk och judisk bakgrund.

– Den nationalistiska stämningen som nu florerar i Ryssland kändes hotfullt, säger Pavel.

För Maria var det främst en fråga om moral.

– Att bo kvar och varje gång man handlar betala skatt till en stat vars militär bombar ett grannland, det är att finansiera terrorism, säger hon.

En man i jeansskjorta med uppkavlade armar och ljusa khakibyxor står på en mörk gata. Han har kortklipp brunt hår, kort skägg och en väska hängande över magen.
IT-utvecklaren Vladimir saknar familjen och hunden hemma i Novosibirsk.

Har kollegor från Ukraina

IT-utvecklaren Vladimir, som inte heller vill uppge sitt efternamn, är emot kriget. Men flytten till Kirgizistans huvudstad Bisjkek var framför allt praktiskt beslut. Han jobbar för ett internationellt företag och får betalt i dollar, ett ohållbart upplägg i dagens Ryssland.

– När sanktionerna och begränsningarna på valutaväxling infördes under första krigsveckan stod det klart att jag skulle behöva åka, säger han.

Kollegor som inte velat eller kunnat utvandra har fått sluta. Företaget har också många ukrainska anställda. 

– En del av dem anklagar sina ryska kollegor för att allt det här kunde ske. Det är tungt att bli personligen beskylld för att inte ha gjort något för att stoppa detta, säger Vladimir och sänker blicken.

Han tillägger efter en paus:

– Och visst, det är väl inte som att jag har försökt särskilt hårt heller.

För att trygga arbetsron har ledningen gått ut med direktiv: Allt prat om kriget är förbjudet. Om den företagsinterna censuren kommer att lätta på spänningarna återstår enligt Vladimir att se. 

– Jag vet faktiskt inte hur vi ska kunna fortsätta jobba ihop.

”Jag saknar barnen”

Hustrun och de två barnen är kvar i hemstaden Novosibirsk. Om och när familjen ska ansluta är oklart. Vladimirs fru är skeptisk till att starta ett nytt liv i Kirgizistan.

– Det är lite tungt förstås, jag saknar barnen. Men det vore värre om jag hade stannat kvar utan ett arbete, säger han.

– Jag gillade mitt gamla liv med familjen, med hunden, och när jag tänker på det så blir jag ledsen. Samtidigt, när jag tänker på vad mina ukrainska kollegor fått gå genom, så framstår inte mina sorger som lika allvarliga.