Flykten från Mariupol

– Vi skrev under några dokument, jag vet inte vad de handlade om, och så släppte de av oss på tågstationen i Taganrog i Ryssland. Var skulle vi ta vägen? Jag vet inte.

Natasja och Grisja Huts ville inte till Ryssland men fick aldrig något val.

Världen har vänts upp och ned för det drygt sextioåriga paret. För ett par veckor sedan tvingades de överge sitt stora hus i utkanten av Mariupol. Katter och hundar lämnades kvar. Nu har de bara ett fåtal ägodelar som hann räddas innan bomberna ödelade deras hem.

Paret har precis anlänt från Ryssland till Georgiens huvudstad Tbilisi. Deras vuxna dotter Oksana Huts är med dem. Familjen återförenades i ryska Rostov dit dottern anlände en vecka innan föräldrarna. 

Natasja Huts berättar med glansiga ögon om flykten. Hon bär en tröja som hon fått från en av klädinsamlingarna för ukrainska flyktingar i Georgien.

Mariupol värst drabbat

Detaljerna flyter ihop. Mariupol är den ukrainska stad som drabbats allra värst av Rysslands förödande anfallskrig och under flera veckor var familjen avskärmad från omvärlden. De levde i ett sorts limbo fram tills att ryska soldater tvingade dem på en buss som förde dem till Ryssland.

– Vi beslutade direkt att vi skulle till Georgien, säger Grisja Huts. 

– Inte en enda sekund ville vi stanna i Ryssland. Fan ta dem. Mariupol är mitt hem. Inte deras! Det är mitt hem.

Ryssland blockerade flyktvägar

Det var ett par dagar in i kriget som allt började, berättar Natasja Huts sakligt.

Några ukrainska soldater knackade på dörren och förklarade att paret behövde lämna hemmet inom två minuter. En militärpostering hade upprättats i närheten och civila fick inte vara kvar i området. Grisja och Natasja Huts plockade ihop det mest nödvändiga, men alla familjeminnen lämnade de kvar. 

Under veckorna som följde flyttade paret runt mellan olika skyddsrum. Ukrainska soldater upprepade flera gånger att de skulle evakueras, men varje gång fick de beskedet att flyktvägarna blockerats av ryska trupper.

Tillsammans med några andra skyddssökande hittade de mat från en stormarknad. Svårare var det med vattnet. Alla i skyddsrummet hjälptes åt att ransonera.

Gav bort bilen till barnfamilj

Tjugofem dagar efter att paret Huts tvingats lämna sitt hem förändrades läget plötsligt. Ryska trupper tog full kontroll över delarna av Mariupol där de befann sig.

En ung rysk soldat hittade gruppen i källaren när militären letade igenom byggnader efter civila.

– Han var en bra pojke säger Natasja Huts och betonar det ryska ordet molodets, duktig. 

– Han berättade att om vi inte gav oss av med detsamma så skulle vi dödas. Han sade att de inom ett par timmar skulle ”städa”, vilket betyder att kasta granater i alla källare. Soldaten sade att det var nu som chansen fanns.

De lämnade källaren. När Grisja Huts skulle hämta parets bil visade det sig att däcken hade skadats. Han mötte en man som hjälpte honom med reparationen – en av många små solidaritetshandlingar krigets offer emellan. 

Men när Natasja och Grisja Huts såg att mannen hade barn svarade de med än större solidaritet.

– Vad skulle vi göra? De hade ju barn och de är viktigare än oss. Vi lät dem ta bilen så att de skulle kunna komma därifrån, säger Natasja Huts.

Flydde Mariupol till fots

Till fots tog sig paret längre in i de ryskkontrollerade områdena. Det var säkrare där, striderna stod om de områden där Ukraina alltjämt gjorde motstånd.  

De vandrande en hel natt i minusgrader till byn Bezimmeye tillsammans med människorna de delat källare med. Paret har visserligen krämpor, men det var inte värst för dem betonar Grisja Huts. Andra i gruppen som var gamla och skröpliga. 

Efter några dagar tvingade ryska soldater dem att gå på bussarna som förde dem ut ur Ukraina. Soldaterna berättade aldrig vart de skulle köras. 

Paret och deras dotter Oksana Huts planerar bara att vara i Georgien tillfälligt. De har en till dotter som bor på Malta och försöker ordna inresetillstånd. Ett problem är att ingen av dem har internationella pass och den ukrainska ambassaden i Tbilisi utfärdar endast temporära id-kort.

”Svårt att inte vara i Ukraina”

Innan Rysslands invasion arbetade Grisja Huts inköpschef i industrin. Nu är hans första prioritet att få tag i en dator.

Han vill kolla sin arbetsmejl säger han. Helst komma tillbaka till jobbet så snart det går. Om det nu finns kvar. Han vill hursomhelst komma i kontakt med sina kollegor. Hur mår de?

Hotellet i Tbilisi har blivit en samlingsplats för ukrainare. Vissa var på semester när kriget bröt ut, andra har liksom familjen Huts kommit som flyktingar. 

Kanske väntar en framtid i Malta. Men tankarna kretsar kring vad de har tvingats lämna.  

– Det är väldigt svårt för oss att inte vara i Ukraina säger Natasja Huts. Speciellt för Grisja. Han byggde ju huset själv.

Maken bryter in.

– Mariupol är Ukraina. Vi ska hem så snart vi kan.