När bränderna efter de senaste dagarnas kravaller åtminstone tillfälligt har släckts kan vi konstatera att få journalister verkar ha några kontakter in till personerna som kastat sten och förstört.

Det vi läser om är fördömanden av våldet från politiker på riksplanet. Det måste naturligtvis också göras. Men man tycker att åtminstone några journalister borde ha ambitionen att prata lite med de boende.

För en sak kan vi vara säkra på. Kravallerna har mycket lite med religion att göra. Det är lika lite religiöst sanktionerade som bilbränderna var för några år sedan. Båda händelserna skedde med grupper av ungdomar, till stor del födda i Sverige, kanske det rent av är samma personer, som fullständigt hamnat fel i tillvaron.

Rikspressen misslyckas

Extremhögern, som sällan är intresserade av annat än hudfärg och etnicitet, lyfter även denna gång hudfärg och etnicitet som förklaring. Relevanta faktorer som segregationen, kriminell aktivitet i området, uppbyggnaden av parallella samhällen. Inkomstfördelning, bostads- och skolsegregation lyser återigen med sin frånvaro.

Men vad tycker de som bor i områdena? Var finns den journalistiska bevakningen av dem?

När rikspressen fallerar kliver lokalpressen fram. 

Jönköpings-Posten skriver om boende som på egen hand lyckades avstyra bråken.

Nerikes Allehanda skriver om boende, nästan uteslutande ungdomar, som städade upp i bostadskvarteren efter kravallerna och återställde lugnet.

De boende själva gör motstånd mot våldsamheterna och försöker värna sina bostäder.

Men på riksplanet skildras händelserna mest som en del av valrörelsen med ideliga utspel från partiledare.

Allt fokus mot polisen

Den nytillträdda partiledaren för Liberalerna, Johan Pehrson, var snabb med att utmärka sig med en kommentar om att polisen måste få skjuta mer. Tydligen tror han att det drar röster till Liberalerna.

Och efter politikerna riktas nu allt fokus mot polisen.

Alla har åsikter om vad polisen gör eller borde ha gjort. Och naturligtvis kan det diskuteras om inte polisen lättare skulle ha kunnat flytta på denna fascistiska provokation på samma sätt som de har flyttat på nazistiska demonstrationer utanför synagogor.

Men polisen är den sista linjen för att upprätthålla ordningen i ett samhälle – den tunna blå linjen som vi nu vet att de kallas – inte den första.

Ska vi gå debatten på djupet om hur vi undviker att över huvud taget hamna i det sista ledet där polis behöver ställa upp för konfrontation på våra gator så måste vi starta betydligt tidigare.

Enligt radions Studio Ett kommer nu uppgifter om att personer har följt koranbrännaren Paludans väg enbart för att få fortsätta kasta sten mot polisen och bränna det som brännas kan på nya områden i nya förorter.

Vi utvecklar inget samhälle med polismakt

Dessa proffskämpar visar väldigt tydligt att det hela naturligtvis inte har någonting med religion att göra. Vi måste i stället ned till kartläggning av och åtgärder mot detta beteende på helt andra områden.

Hur mycket det än svider för en moderatledare som måste hålla SD på bra humör, och hur mycket det än förvånar en nyvald partiledare för Liberalerna som vill låta poliserna peppra mer med sina vapen.

Då måste vi oundvikligen se kriminaliteten i förorterna. Vi måste följa narkotikans väg till svenska medelklassungdomar, vi måste se den extrema segregationen som vi skapat i utsatta områden och ett ojämlikt skolsystem som är på väg att bli ett skräckexempel för Europa.

Och vi måste inse att resurserna vi lägger på sociala insatser efter åratal av segregation och neddragningar är en skugga av sitt forna jag, med en kommunal socialtjänst som på många håll är i fritt fall.

Polisen är nödvändig i sin roll som den tunna blå linjen mot kriminalitet. Men vi utvecklar inget samhälle på polismakt och vapen, ett samhälle utvecklas om det kan tillhandahålla bra uppväxtvillkor och jämlika förutsättningar.