När jag för snart 15 år sedan fick besked att jag hade fått min första utlandsstationering för Sida kommer jag ihåg en kollega som med ett snett leende hälsade:

– Välkommen till landet som Gud glömde.

För vad är det med Bangladesh?

Ett land som efter hungersnöden 1974 för alltid verkar identiskt med svältande barn, cykloner, överbefolkning och på senare år islamisering och klimathot. Och bilden fortsätter att bita sig fast, trots att flera med mig försökt bidra med andra narrativ.

Vem kan säga något om Bangladesh? Nämn en känd människa från Bangladesh? Vem vill ha en krönika om Bangladesh?

Jag har ofta försökt sälja in berättelser om landet som absolut inte är bortglömt av de 160 miljoner som lever där, men ingen redaktör är intresserad.

Googla Bangladesh i svensk media. Tomt, förutom någon referens till textilindustrin. 160 miljoner människor i skuggan.

Vem kan säga något om Bangladesh? Nämn en känd människa från Bangladesh? Vem vill ha en krönika om Bangladesh?

Jag ska därför passa på att berätta här, i Arbetet Global, om ett land som är en säregen framgångssaga i regionen och alls icke en hopplös dyngpöl i Indiens ena armhåla. 

Ett land som gnetar sig uppåt bland indikatorer, vars BNP ökar, vars mödradödlighet är lägre än Indiens och där fler flickor går i skolan än i ”storebror” Pakistan. Ett land med en växande medelklass där barn är allt friskare och mer välutbildade och människor lever längre och har tillgång till medicin.

För i det tysta går det fantastiskt bra för Bangladesh, även om du aldrig hör ett knyst om det.

Trots avsaknad av naturtillgångar, ständiga naturkatastrofer, hiskeliga klimathot och ett bisarrt förhållande mellan antal människor och kvadratkilometer. Även om det fortfarande finns mycket övrigt att önska vad gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, det måste sägas. 

Awamiförbundet har sedan valsegern 2009 fängslat oppositionella och tystat meningsmotståndare, samtidigt som bönderna fått större realinkomst och börjat utbilda sina barn och medelklassen i Dhaka och andra städer ständigt växer. 

Jag kan sälja in en text om ännu en färjekatastrof i Bangladesh, men inte om hypermoderna fabriker.

Så bilden är komplicerad, även om det ligger mycket i vad en biståndschef konstaterade: 

– Tänk vad långvarig fred kan åstadkomma.

Och varför är det problematiskt att fastna i människors medvetande som ett hopplöst fall? 

Jo, för att länder i dag också är ”varumärken”. 

Associationskedjor som löper i vissa banor påverkar Internationella valutafondens beslut om lån och krediter, familjers semesterbeslut, näringslivets investeringar och vad en redaktör vill beställa texter om. 

Jag kan sälja in en text om ännu en färjekatastrof i Bangladesh, men inte om hypermoderna fabriker. Jag kan berätta om orättvisorna, men inte om att de blir färre. 

Allt det här påverkar hur bangaldeshier behandlas och betraktas runt om i världen.

Som stackare som vi ska tycka oändligt synd om, eller som resilienta medmänniskor att respektera och lära av.