Att radikalisera unga män har blivit en lukrativ industri inom högern

ESSÄ. En lördagskväll i Portland i februari gick June Knightly ut med sina kamrater för att demonstrera. Demonstrationen var en årlig marsch för Patrick Kimmons, men i år också Amir Locke, två i raden av offer för den Amerikanske polisen.

Locke var inte misstänkt för något brott och han sköts i samband med en “no knock warrant”, alltså när polisen bryter ner ytterdörren och stormar in utan att idenitfiera sig. 

Knightly tillhörde en grupp som arbetade med att säkerställa demonstrationer. Hennes grupp gick i bräschen för att dirigera om trafik där tåget skulle gå och höll utkik efter polis eller andra som kunde tänkas vilja bråka med demonstranterna. 

Sedan protestvågen som inleddes med mordet på George Floyd har det blivit allt vanligare att extremister – eller ibland polisen – kör in i demonstrationståg, ibland med dödlig följd. Därför har demonstrationssäkerhet blivit en nödvändighet. 

Innan hennes sällskap ens nått demonstrationen kom en man joggande och skrek att de var “våldsamma terrorister”, uppbackat med misogyna skällsord. Någon i gruppen sa åt honom att gå hem. Men mannen, senare identifierad som Ben Smith, gick närmre och hotade att om tåget gick förbi hans bostad så skulle han skjuta dem. 

June Knightly ställde sig emellan mannen och demonstranterna och sa att de inte tänkte låta sig skrämmas. Smith tog då upp sin pistol och sköt ihjäl den sextioåriga kvinnan med ett skott i huvudet. 

Han skadesköt därefter fem andra personer som var närvarande. 

Om inte en beväpnad demonstrant skyndat sig fram och skjutit Smith i höften med sitt eget vapen hade vi kanske talat om ett massmord på vänsterdemonstranter.

När polisen släppte nyheten om mordet på June Knghtly till tidningarna presenterades det istället som en konflikt mellan demonstranter och en “homeowner”, där det varit oklart vem som sköt vem. 

Borgmästare Ted Wheeler kallade dådet “en vettlös vapenvåldshandling” men valde att inte benämna motivet. Det är en inramning som passar in i de narrativ som polis och borgmästare i Portland försökt bygga sedan demonstrationerna började. 

En våldsvänster och en trött allmänhet. Villaägare som hör hemma, och fattiga aktivister som en sorts invasiv art. 

Den normalisering vi ser av högerextrema symboler, hundvisslor och dess organisering innebär ett hot inte bara mot enskilda personer utan mot demokratin som sådan.

Snart visade det sig dock att Ben Smith inte ens ägde sin bostad. Den enda detaljen som fått definiera gärningsmannen var inte sann. Han var inte en trött allmänhet utan en övertygad högerextremist med en lång historia av hat och hot. 

“Att säga att vi kontaktat polismyndigheten vore en underdrift”, skriver användaren Ariadne Conill i en raderad twittertråd, och tillägger “de brydde sig inte”. 

Ben Smith tillhörde, likt Conill, furry-kulturen – en subkultur där utövarna klär ut sig till mänskliga djur. Subkulturen har, precis som de flesta av nätets hörn, plågats av en liten skara högerextrema som förpestar tillvaron för övriga furries. Ben Smith var en av dessa. 

Conill beskriver hur han brukade gå in på deras IRC-kanal och beskriva i “detaljerad omfattning” hur han skulle resa genom landet och mörda dem alla på plågsamma sätt. 

Ben Smith är en följare av hat-propagandisten Andy Ngo, redaktören för den Kanadensiska konservativa slasktratten The Post Milennial. 

Någon månad innan dådet hade Smith kommenterat “det är därför vi beväpnar oss gott folk” på en av den konservative redaktörens YouTube-videor.

Ngo har bedrivit en kampanj mot just Justice for Patrick Kimmons-gruppen. Deras beväpnade demonstrationsvakter kallade han “våldsamma extremister”. 

Andy Ngo utnyttjade mordets direkta eftermäle till att sprida förvirring om vem som bar ansvar för skutningen. Redan samma kväll, twittrade han att “Antifas narrativ om en attack från ytterhögern håller på att falla samman”. 

The Intercept skriver att ett av offren – som träffades av Ben Smiths kulor i sidan och knäet – två år tidigare hängdes ut av Ngo som “vålsam BLM-antifa-aktivist” när hon greps i samband med en demonstration. 

Andy Ngo är farlig. Han är en fara framförallt för enskilda aktivister, transpersoner, muslimer eller de som för dagen hamnat i hans kikarsikte. Men farligare än Ngo är hur otydlig gränsen mot ytterhögern har bivit i offentligheten.

När hon senare tilldelades $25 000 i skadestånd för skador hon ådragit sig i samband med det brutala polisingripandet var han däremot tyst. 

Det är heller inte första gången en högerextrem mördare visar sig ha tillbringat tid i Andy Ngos trådar. Lyndon McLeod som i slutet av förra året mördade fem personer i Denver hade lämnat kommentarer på Ngos Twitter. 

Ngo är en av finanshajarna i sociala mediers uppmärksamhetsekonomi. Han fick sitt genombrott efter att ha blivit avskedad från en studenttidning för islamofoba tweets, Något han spann vidare på i konservativa National Review med påståendet att han avskedats för att ha “rapporterat sanningen”. 

Sedan dess har han – med ena benet i den högerextrema myllan och det andra i den ständiga offermentalitet som dess megafoner gjort till sitt signum – lyckats hålla sig aktuell genom tendentiösa artiklar, och lögnaktiga tweets med stulet material, ofta försåtligt klippt. 

I Portland blev han ökänd efter att ha rapporterat om en situation under första maj. Ngo påstod sig blivit angripen med knytnävar och björnspray utanför anarkistiska bryggeriet Cider Riot, där han filmat sammandrabbningar mellan vänsteraktivister och högerextrema gruppen Patriot Prayer. 

I hans inramning var det ett oprovocerat angrepp av “antifa”.

Under en senare demonstration blev Andy Ngo mycket riktigt angripen av antifascistiska aktivister. Han fick under demonstrationen motta sparkar och slag samt vegan-milkshakes kastade och hällda på sig. Enligt Ngo var dessa fyllda med cement, men som vanligt saknades både bevis och källor på detta. 

Det liberala och konservativa etablissemanget gick ut starkt till stöd för Ngo. Bulletin-mannen Ivar Arpi kallade honom “en av de bästa journalisterna att granska dem [antifa]”. 

Några månader senare upprepar moderate riksdagsledamoten Hanif Bali uppgiften om “milkshakes med frätande snabbverkande cement” i ett svar till journalisten Christoffer Röstlund Jonsson. 

Snart läckte video på vad som egentligen hänt vid den tidigare händelsen på Cider Riot. Det visade sig ha varit en planerad högerextrem attack. 

Det visade sig också att Ngo anlände tillsammans med Patriot Prayer som planerat överfallet, beväpnade och iklädda kroppsskydd. 

I videon syns Ngo skrattandes med högerextremisterna, dessa skulle senare dänga ett järnrör i huvudet på en kvinna som i fallet bröt ett revben. Henne hängde Ngo ut med namn på twitter medan hon låg på sjukhus. 

I samma veva försvann han från redaktionen på konservativa publikationen Quilette där han arbetat parallellt med en annan Bulletin-profil, Paulina Neuding. 

Enligt chefredaktör Claire Lehmann var detta en slump och Ngo var på väg mot “större och bättre projekt”. Sant eller inte, Ngo har lyckats hålla sig aktuell under åren som följt, genom allt mer upptrissade artiklar och tweets. 

Med tiden har han byggt upp en stor svans som i hans twittertrådar hetsar varandra med vålds- och vapenfantasier. Fantasier som nu blivit verklighet. 

Sedan protestvågen som inleddes med mordet på George Floyd har det blivit allt vanligare att extremister – eller ibland polisen – kör in i demonstrationståg, ibland med dödlig följd. Därför har demonstrationssäkerhet blivit en nödvändighet.

Men det är inte Andy Ngos fel att det målats upp en bild av högerextrema och antifa som lika goda kålsupare. 

Högerextrema terrordåd utgör både den största och dödligaste delen av terrorn i USA. Innan Aaron Danielson, som höll en burk björnspray i handen och hade en laddad glock i byxmidjan, sköts ihjäl av aktivisten Michael Reinoehl 2020, hade inget antifascistiskt mord registrerats på 25 år. 

I jämförelse skriver Anti-Defamation League att av 42 extremistiska dåd med dödlig utgång under 2019, stod högerextremister för 38. Under 2010-talet föll 330 personer offer för dödligt högerextremt våld, vilket utgjorde 76% av alla mord kopplad till politisk extremism. 

Detta har varit omöjligt att skönja för den allmänhet som läst minst lika mycket i tidningarna om antifa som om Proud Boys, Patriot Prayer, Atomwaffen, Groypers och allt vad de heter. 

Ännu sämre har mittfårans medier varit på att koppla ihop alla dessa massmördande ensamma gärningsmän som radikaliserats av extremhögern men aldrig tillhört någon egentlig organisation 

En grupp som även utgjorde en stor del av de Trump-supportrarna som stormade Kapitoiluim. 

Andy Ngo är farlig. Han är en fara framförallt för enskilda aktivister, transpersoner, muslimer eller de som för dagen hamnat i hans kikarsikte. Men farligare än Ngo är hur otydlig gränsen mot ytterhögern har bivit i offentligheten. 

Den normalisering vi ser av högerextrema symboler, hundvisslor och dess organisering innebär ett hot inte bara mot enskilda personer utan mot demokratin som sådan. 

För Breivik var det bloggare som Fjordman. För Ben Smith och Lyndon McLeod var det journalister som Andy Ngo. 

Att radikalisera unga män har blivit en lukrativ industri inom högern, inte sällan genom skum finansiering. Det är till exempel oklart vilka som finansierar Ngos tidning The Post Millennial. 

Var det ska sluta behöver vi inte fråga oss. Det verkar som om vi redan är där.