Den 12 mars 1992 är en dag som bränt sig fast i Göteborgs minne. Det är grått och huttrigt där folk står och väntar vid Vasaplatsen på torsdagsmorgonen. 

En bit bort kopplas bromsarna loss på en strömlös spårvagn för att få den ur vägen.

Tanken är att föraren, som befinner sig i vagnen, ska dra i nödbromsen när trafikledaren ger tecken. Vagnen börjar rulla ner mot Vasaplatsen. Men när tecknet ges fungerar inte nödbromsarna. 

Den allvarliga olyckan där 13 människor mister livet och många fler skadas skildras i detalj i Sveriges Radios dokumentär Spårvagnsolyckan i Göteborg. I efterhand står det klart att säkerhetsföreskrifterna inte följts.

Det rättsliga efterspelet blev kritiserat, endast trafikledaren dömdes och anhöriga ansåg att arbetsgivaren kommit undan sitt ansvar. 

”Kändes surrealistiskt”

Än i dag bär spårvagnsförarna med sig händelsen. Då, för trettio år sedan, var Per-Åke Karlsson 20 år gammal och hade ännu inga tankar på den yrkesbanan. Men han minns när han hörde om vad som hänt på nyheterna. 

– Jag kommer ihåg att det kändes surrealistiskt på något vis, säger han. 

Sedan dess har han blivit förälder och jobbat 19 år för Göteborgs spårvägar. Han är också huvudskyddsombud. 

– Olyckan sitter kvar i hela staden. Jag har själv barn som går i skolan vid Vasaplatsen så jag tänker ofta på att det var barn som förolyckades. Och förarkåren lever med det här nästan dagligen, säger han. 

”Har påverkat säkerhetstänket”

Han vet hur brant det känns när man åker i Aschebergsbacken, där spårvagnen för trettio år sedan fick upp farten utan att kunna bromsa. Han har läst Haverikommissionens rapport och känner föraren som befann sig i spårvagnen utan att kunna göra något. 

– Jag hörde honom prata en gång om olyckan och förstod att det satt djupt hos honom.

Hur har olyckan påverkat säkerhetstänkandet och riskmedvetenheten? 
– Den har påverkat mycket. Vi vet att vi aldrig får sluta jobba med det säkerhetstänk som kom till efteråt. Man måste kontinuerligt få utbildning i momenten som vi genomför i vardagen.

Han menar att Haverikommissionens rapport vittnar om att mycket av arbetet på den tiden var baserat på muntlig tradition kring hur saker gjordes. 

– Man hade lärt sig men inte riskbedömt och utvärderat om det var säkert. Det måste finnas dokumentation på vad utbildningar ska innehålla, vad man får och inte får göra. Det ska ju inte kunna inträffa igen, det får det bara inte göra.