”Det är liberal idioti att lämna jämställdheten till marknaden”

SLUTREPLIK. Feminismen är en bred rörelse skriver Gabriella Toftered från Liberala ungdomsförbundet i en replik ställd till mig.

Jag är glad att hon lyfter detta och att vi äntligen 2022 kan ha en diskussion om feminism utifrån olika politiska ideologier. Det är på tiden att det äntligen finns utrymme för en debatt inom denna breda familj. 

Att vi kan vara ärliga gentemot väljarna om att feminismen inte bara betyder en sak.

För riksdagspartierna är inte enade i frågan, även om det ofta kan låta så i de talepunkter som de politiska ledarna uttalar i jämställdhetens namn. Självklart har de – med sina sinsemellan så olika ideologiska rötter – också diametralt olika syn på vad jämställdhet är, vilket målet är och vad som krävs för att nå dit.

Att tydliggöra detta är faktiskt själva syftet med min bok. Detta och att syna partiföreträdarnas utspel för vad de faktiskt är. 

Jag vill en gång för alla se till att det inte längre räcker att påstå sig vara för jämställdhet samtidigt som man för en politik som i själva verket leder till raka motsatsen.

Som när Ebba Busch säger att KD står för en ”riktig jämställdhet” men främst vill stärka könsrollerna där kvinnan antingen ska vara mamma eller omsorgsgivare, utan att lägga någon vikt vid att öka kvinnans frihet. 

Eller Jimmie Åkesson som går ännu längre och vill belöna kvinnor som föder barn med 20 000 kronor och som inte tycker att aborter har med jämställdhet att göra.

Min granskning som boken vilar på visar exempelvis att L inte har några som helst förslag på hur utarbetade kvinnor som närmar sig pensionsålder ska kunna gå i pension i förtid med en rimlig ersättning.

Visst har Gabriella Toftered rätt i att det finns gradskillnader i högerpartiernas jämställdhetspolitik. För medan SD och KD har en politik som riskerar att föra jämställdheten bakåt, har marknadsliberala partier som L, C och M (och delvis KD) en politik som faktiskt kan gynna stora grupper av svenska kvinnor. 

Främst är det kvinnor med höga inkomster, de med många högskolepoäng som kan vinna på den borgerliga jämställdhetspolitiken. 

Det är de här kvinnorna som tjänar på att RUT-avdragen höjs och utvidgas så att ännu fler livspusseltjänster kan köpas. Att privata sjukvårdsförsäkringar ger gräddfiler i välfärden. 

Det är inte de här kvinnorna som drabbas av att välfärd villkoras, på att ”bidragstak” införs, på att försörjningsstödet sänks och börjar delas ut i matcheckar. 

De märker sannolikt inte heller att arbetsrätten luckras upp, att skyddsombuden får färre befogenheter eller att provanställningstiden ökar till 12 månader, allt enligt förslag från högerpartierna. Sådant de vill genomföra om de får bestämma.

Högerpartiernas jämställdhetssatsningar går dock över huvudet på de flesta.

Arbetarkvinnor – som utgör hela 54 procent av svenska kvinnor – har en genomsnittslön på 25 500 kronor, men att inte ens hälften av dessa jobbar heltid och därför har betydligt mindre i lön att leva på. Det är kanske inte heller något som är top of mind på borgerliga väljare.

Men liberalismens syn på jämställdhet är problematisk av flera skäl. För det första – hur gärna de än vill att kvinnor ska agera enligt de verklighetsfrånvända idéerna – så fungerar de inte i praktiken.

Är det något vi vet så är det att den här politiken skapar klyftor.

Som när Ebba Busch säger att KD står för en ”riktig jämställdhet” men främst vill stärka könsrollerna där kvinnan antingen ska vara mamma eller omsorgsgivare, utan att lägga någon vikt vid att öka kvinnans frihet.

Faktum är att det är både ansvarslöst och rent ut sagt idiotiskt att lämna allt åt marknadens och individens drivkrafter. I alla fall om man i nästa andetag påstår sig vilja ha ett jämställt samhälle. 

Det säger sig egentligen självt. När allt bygger på helt frikopplade mekanismer som går ut på att bara de mest drivna individerna ska nå framgång – jämte de som redan har resurser – då lämnas en väldigt stor grupp efter.

Min granskning som boken vilar på visar exempelvis att Liberalerna inte har några som helst förslag på hur utarbetade kvinnor som närmar sig pensionsålder ska kunna gå i pension i förtid med en rimlig ersättning. Detta trots att var tionde arbetarkvinna har lämnat yrkeslivet vid 60 år på grund av sjukdom eller utslitning. 

I stället vill de ha fler privata aktörer i välfärden som en jämställdhetsåtgärd liksom en större lönespridning, med mer ojämlik vård och lägre löner för arbetarkvinnor som sannolik följd.

Kanske viktigast i debatten om den breda feminismen och vad svenska partier vill med jämställdhet är att betona är hur liberalismens idéer inte håller av andra självklara skäl. Sverige behöver sina arbetaryrken, sina arbetare. De 132 300 undersköterskorna inom äldreomsorgen som till stor del är kvinnor, kan vi liksom inte avvara. 

Men vi kan se till att de får en bra arbetssituation, bra villkor och rimliga löner. Inte straffa dem för att de valt att inte bli akademiker genom att sänka löner och uppmana dem att spara ihop till ett fuck you-kapital.

Hur gärna LUF än påstår sig vilja göra livet bättre för arbetarkvinnor har deras moderparti faktiskt ingen som helst politik för detta.

• Lina Stenberg

  Författare till Feminism på riktigt