Varför möts Weidmo Uvell och Oikos i avskyn mot funkishusen?

”Gratislunchen för Moderaterna är över”, det meddelar den borgerliga samhällsdebattören Rebecca Weidmo Uvell på sin hemsida. Hennes tilltro till partiet är stukat och hon har hittat nya medkämpar i kampen för – ja, vad? 

Låt oss ta det från början. Vi har tidigare skrivit om Radio Kamrat, Weidmo Uvells ”folkbildande” poddserie om och mot kommunism. De initiala planerna för podden var storslagna: ett avsnitt i veckan skulle släppas fram till detta års val eller, som upphovskvinnan skrev: ”81 avsnitt, exklusive de EXTRA-avsnitt jag släpper spontant.” 

Podden var ett led i Weidmo Uvells försök att efter det kommande valet ta plats i regeringen för Moderaternas räkning. Lyssnarna skulle helt enkelt rösta på henne i Moderaternas provval, men partiet valde enligt Weidmo Uvells hemsida i stället att ”förnedra” henne genom en plats långt ner på vallistan. Därmed omöjliggjordes hennes chanser att bli vald.

Radio Kamrat lades ned, delvis på grund av ovanstående, delvis (återigen enligt Weidmo Uvell själv) på grund av att alltför få ville bli patreons, det vill säga stötta podden ekonomiskt. 

Men skam den som ger sig. Nu har Radio Kamrat återuppstått med hjälp av och i samarbete med Oikos. En konservativ tankesmedja som bildades 2020 och leds av den inte helt okända sverigedemokraten Mattias Karlsson.

Återigen försöker vi få tag i någon representant för Oikos, men lyckas såklart inte. Skam den som ger sig. Vi mejlar Rebecca Weidmo Uvell. Hon meddelar att hon inte vill besvara våra frågor.

Intressant, tänker vi och ägnar återstoden av dagen åt att googla. På webbsidan Allabolag noterar vi att Oikos även kallar sig ”oberoende institut”. Det låter onekligen seriöst, för tankarna till en institution ägnad åt forskning, undersökningar och utredningar. På tankesmedjans hemsida läser vi att verksamheten är vigd åt litterär utgivning, utbildning, konferenser, seminarier och så vidare – inga konstigheter. 

Vi läser vidare att Oikos strävar efter att ”sprida ljus över äldre tiders konservativa idétraditioner och att vara ett centrum för dynamisk konservativ idéutveckling som kan bidra till byggandet av en ny höger anpassad för samtidens och framtidens utmaningar.” 

Ytterligare en strävan är ”en ansvarstagande konservativ samhällsutveckling präglad av trygghet, rättvisa, välstånd, hemkänsla och gemenskap.” Det låter förvisso trevligt, men vi kan inte låta bli att fundera över hur väl dessa mål korresponderar med Radio Kamrat. 

Rebecca Weidmo Uvell ville med podden ”fylla det hål av kunskap om kommunismens förtryck som finns” – men de avsnitt vi tagit del av karakteriseras av okunnighet, historielöshet och mer eller mindre uppsåtligt slarv. 

Podden befinner sig mycket långt borta från såväl ansvarstagande som folkbildning. Är halvsanningar, faktafel, obegripliga logiska kedjor, felciteringar och fulciteringar del i en ”dynamisk konservativ idéutveckling” och i ”byggandet av en ny höger anpassad för samtidens och framtidens utmaningar”? Förhoppningsvis inte. 

Vår text kunde sluta här, men funderingarna fortsätter. Varför vill Oikos inte bara förknippas med utan till och med stödja Radio Kamrat?

På tankesmedjans hemsida tar vi del av fler texter och debattartiklar. ”Institutets” skribenter verkar anstränga sig för att framstå som seriösa, bildade och väl förankrade i historien. Trovärdighet och intellektuell tyngd tycks kort sagt vara av vikt för Oikos. 

Tankesmedjan tycks därutöver romantisera och premiera ett slags ultrakonservativt, obsolet bildningsideal. Samtidigt väljer de att ställa sig bakom Radio Kamrat, ett ypperligt exempel på den ”bildning” som står att finna på Wikipedia.

Vi dröjer oss kvar vid en text skriven av Johannes Norrman, ”Modernismen har förfulat poesin”. Där diskuteras hur modernismen banat väg för förflackning och lett till att poesi inte längre är ett ”folknöje”. 

Om det inte vore för modernismen skulle vi alla lägga vår tid på poeter som Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam, men ismen har bränt allt litterärt förtroende. 

Det är inte bara poesin som förfulats och förstörts utan så även arkitektur och politik, läser vi. Tiden har knappast reparerat skadorna, tvärtom, tillståndet är än idag (minst) lika allvarligt. Istället för att hänge sig åt modernistiska utsvävningar borde samtida arkitekter, poeter och inte minst politiker ”visa lyhördhet mot folket” och ägna sig åt ”folkarkitektur, folkpoesi och framförallt folkpolitik”, skriver Norrman. 

Oikos och Weidmo Uvell tycks åtminstone förenas i sin förkärlek för prefixet ”folk”. Vi vet inte vad Oikos avser med det ofta använda begreppet, inte heller vad Weidmo Uvell menar när hon talar om ”folkbildning”. Däremot vet vi att prefixet användes i både Nazityskland och Östtyskland. Ordet skulle främja gemenskap, men även markera avstånd till dem som inte ansågs ingå i nämnda gemenskap.

Oikos uppger på hemsidan att de genom ”aktiv och nyskapande opinionsbildning” vill bidra till ”den konservativa rörelsens slagkraft”. Kanske borde de ägna sig åt något mer nyskapande än en nästan sekelgammal debatt, tänker vi och fortsätter vår läsning. 

Nu har Radio Kamrat återuppstått med hjälp av och i samarbete med Oikos. En konservativ tankesmedjan som bildades 2020 och leds av den inte helt okända sverigedemokraten Mattias Karlsson.

I sin text rasar Norrman även mot den enligt honom avskydda och avskyvärda ”funkis-stilen”. Det är roligt, uppfriskande, men vi förstår inte vad han menar. Funktionalism är ett brett begrepp, kan avse och innebära en hel del, ismen har existerat i närmare hundra år. Varför väcker stilen så starka känslor hos Norrman? 

Om något går just funktionalismen, skapad för ”vanligt folk”, att likställa med just ”folkarkitektur”. Funktionalismen hade åtminstone inledningsvis sociala ambitioner, ville främja kvinnans frigörelse och skapa moderna välutrustade bostäder åt alla. 

I vissa avseenden är funktionalismen och dess sociala ingenjörskonst mindre lyckad. Miljonprogrammen har sitt ursprung i funktionalismens ideal. Än värre är funktionalismens (och folkhemmets) kopplingar till rasbiologi. Men avskydd? 

I Bromma säljs i skrivande stund ett funkisradhus för 161 900 kronor per kvadratmeter. Även utan detta exempel finns nog fog att påstå att stilen är ganska omhuldad. Vi har förvisso inte gjort någon Sifoundersökning. Det har däremot Oikos, detta i syfte att undersöka svenska folkets preferenser avseende olika byggnadsstilar. Enligt tankesmedjan bekräftar studien att funktionalism är hatad.

Vi mejlar Oikos för att få ta del av studien och dess resultat, men institutet svarar inte på våra frågor. Vi får överhuvudtaget inte tag i någon representant: adresserna på hemsidan fungerar inte, några telefonnummer står inte utskrivna. Webbformulär, flertalet mail, sms, kontaktförsök via Instagram och Facebook – vi når inte fram, de är omöjliga att få tag i. 

Till slut får vi tag på en person som vägrar svara på frågor och hänvisar oss till en medarbetare som – naturligtvis – inte svarar. ”Institutet” med förment intellektuella ambitioner börjar för oss alltmer framstå som ett tvivelaktigt brevlådeföretag.

Vi lyckas åtminstone googla oss fram till att en av studiens frågor löd: ”Föredrar du byggnader med ornamenterade fasader eller föredrar du byggnader med släta utsmyckade fasader?”

Enligt Oikos svarade en överväldigande majoritet ornamenterade fasader. 

Svaret är i sig inte problematiskt, däremot är frågan det. Ornamenterade fasader kan vara ganska mycket. Några exempel är Helsingborgs rådhus från förra sekelskiftet, Fredagsmoskén i den iranska staden Esfahan som började byggas på 700-talet eller 1987 års postmoderna Institut de Monde Arabe i Paris. 

Rebecca Weidmo Uvell ville med podden ”fylla det hål av kunskap om kommunismens förtryck som finns” – men de avsnitt vi tagit del av karakteriseras av okunnighet, historielöshet och mer eller mindre uppsåtligt slarv.

Kritik av vad som byggs i Sverige och kritiken mot arkitektkåren är säkerligen inte obefogad. Samma sak gäller kritik och genomlysning av kommunismen. Det finns goda skäl att upplysa om exempelvis Pol Pots, Östtysklands eller terroristen Carlos illgärningar, alla begångna under kommunistisk flagg. 

Problemet är genomförandet och att såväl Oikos som Weidmo Uvell slarvar med begreppen. Vad menar de med funkis? Vad menar de med ornamenterade fasader? Vad menar de med folkpoesi, folkarkitektur, folkbildning? 

Återigen försöker vi få tag i någon representant för Oikos, men lyckas såklart inte. Skam den som ger sig. Vi mejlar Rebecca Weidmo Uvell. Hon meddelar att hon inte vill besvara våra frågor. 

Både Rebecca Weidmo Uvell och Oikos tycks ingå i en värld där det är viktigare att förmedla åsikter än att faktiskt fördjupa sig i företeelser, begrepp och ismer. 

Därutöver verkar de heller inte ha något som helst intresse av att diskutera meningsskiljaktigheter eller definitioner (åtminstone inte med oss). 

”För dig som inte delar vår världsbild och vår ideologi hoppas vi ändå kunna erbjuda vidgade vyer och tankeväckande perspektiv”, skriver Oikos på sin hemsida.

Visst. Den där nya högern ”anpassad för samtidens och framtidens utmaningar” ter sig inte alltför vederhäftig.