När de rika drar ifrån förstår jag arbetarnas Jan Emanuel-dröm

Jag har egentligen aldrig brytt mig om de där riktigt rika. Möjligen som någon form av lite excentrisk kuriositet. Att läsa om den ekonomiska eliten har varit lite som att titta på TopModel. En inblick i en värld som är lite kul och konstig men alldeles för långt borta för att bry sig om. 

Det finns också någon typ av en medelklassig skitnödighet över mycket av upprördheten över de superrikas excesser. En småbitter avundsjuka hos människor som själva tycker att de förtjänar mer och tar ut det genom att moralisera över de som står snäppet över i hierarkin. 

Dessutom finns det något hycklade över det hela. 

Då föredrar jag attityden hos radikale filmaren Michael Moore när han fick kritiska frågor om hur han som var så vänster samtidigt kunde vara så rik. Finns ingen av de jag växt upp med som för ett ögonblick skulle säga nej till det jag har, svarade han. 

Och det hade han såklart rätt i. Jag minns själv hur det vanligaste samtalsämnet under rökpauserna på äldreboende där jag jobbade som ung var vad vi skulle göra om den där tipsraden någon gång gick in. 

Drömmar om bilar, lyxvillor, resor, någon sorts hiphop-ideal, hela den där Jan-Emanuel grejen som inte går att förstå bättre än som en i all sin medvetna vulgaritet förverkligad arbetardröm. 

Vi kan inte längre acceptera en ordning där vanligt folk dels släpar efter inkomstmässigt, dels dessutom får bära hela bördan att vara med och finansiera den välfärd, den infrastruktur, den rättsstat som fortfarande är hela den ekonomiska utvecklingens själva förutsättning.

Jag har alltså aldrig riktigt kunnat uppbåda den där ilskan över de allra rikaste. De klassklyftor jag brytt mig om har varit de som skurit rakt genom breda befolkningslager. Som kommit nära.

Frågan om fattigdom är så oerhört mycket mer påtaglig och innanför huden än det eventuella problemet med någons rikedom. Jag säger inte att jag tycker det är rätt att vissa har det så oerhört mycket bättre än andra. Bara att det finns en lång rad problem som är så oerhört mycket mer närliggande. 

Jag börjar inse att det där inte håller längre. 

Frågan är fan inte enkel. I tjugotvå år har LO kartlagt den svenska maktelitens ekonomiska villkor. När LOs ordförande Susanna Gideonsson efter årets kartläggning på twitter säger att hon är ”förvånad över nivån på kritiken mot vår rapport om Makteliten” ger hon sig in på brännande mark. För ett huvudtema i de arga kommentarerna hon svarar på är att Gideonsson själv tjänar bra. Vilket hon gör. Ser man LOs kritik mot eliten som i grunden moraliserande framstår det som dubbelmoral. Men du då?  

Och det är klart att det finns en fråga om ren och skär rättvisa här. Förtjänar någon egentligen så mycket mer lön än någon annan? Men någonstans måste vi också inse att det faktum att de superrika drar ifrån är ett politiskt problem på ett ännu djupare plan. Inte bara av moraliska skäl, och absolut inte för att de provocerar medelklassens känsla för god smak. Utan för att det är ett tecken på ett system som rusar i allt snabbare fart mot stupet. 

Den franske ekonomen Thomas Pickety visade i sin Kapitalet i det tjugoförsta århundradet från 2013 hur vi redan nu är inne i en ekonomi där förmögenhetsbildningen gått överstyr det enda sättet att bli riktigt rik är att redan vara riktigt rik.

Jag har fortfarande svårt att bli sådär riktigt provocerad av rikedom. Men det är något sjukt över ett samhälle där den enda vägen till det där goda livet för de allra flesta går via drömmar om en tipsrad som ändå aldrig slår in.

I Sverige har inkomstskillnaderna skenat och den ekonomisk eliten dragit ifrån. Den där LO-rapporten vi diskuterar är dramatiska läsning. Storbolagens högsta chefer tjänar idag 65 gånger vad en vanlig löntagare drar in. Sedan 1980 har makteliten gått från att tjäna ungefär fem gånger vad en industriarbetare får i lön till att idag tjäna över 21 gånger så mycket. Det är ett inkomstgap som bokstavligen exploderat. 

Och, vilket är poängen. Allt detta är bara ert symtom på något annat. Svaret på frågan om varför eliten drar ifrån är samma som på den i det där skämtet om varför hundar slickar sig mellan benen. Det är därför att de kan. 

Och det är det egentliga problemet. I någon form av perfekt storm av ekonomisk globalisering och nyliberala politiska idéströmmar har maktbalansen i samhället förskjutits. 

Det finns historiskt två i grunden klokt pragmatiskt gåssossiga invändningar mot den radikala vänsterns krav på att alla samhällets problem ska lösas genom att vi beskattar de allra rikaste. Den ena är att det inte går, den andra att pengarna ändå inte räcker till. 

Om vi försöker röra kapitalet kommer det bara flytta på sig, och även om vi på något sätt skulle lyckas komma åt pengarna räcker alla de förmögnas samlande förmögenheter ändå inte till mer än en liten liten del av allt vi behöver göra (eftersom de trots allt är rätt få). 

Och jag har fortfarande i grunden svårt för den där ”låt någon annan betala hela kalaset”-populismen. Men 1960-talets argument håller inte i 2020-talets verklighet. 

Drömmar om bilar, lyxvillor, resor, någon sorts hiphop-ideal, hela den där Jan-Emanuel grejen som inte går att förstå bättre än som en i all sin medvetna vulgaritet förverkligad arbetardröm.

Globaliseringen kanske har gjort det svårare att komma åt ett lättrörligt kapital men den öppnar också nya möjligheter till informationsutbyte, samarbete mellan stater, att komma åt de resurser som de facto dras undan. Och det börjar bli riktigt mycket pengar. 

Vi kan inte längre acceptera en ordning där vanligt folk dels släpar efter inkomstmässigt, dels dessutom får bära hela bördan att vara med och finansiera den välfärd, den infrastruktur, den rättsstat som fortfarande är hela den ekonomiska utvecklingens själva förutsättning.

Redan de gamla skotska nyliberalerna förstod att även om de tyckte att kapitalismen var bra så måste kapitalisternas girighet begränsas om samhället skulle kunna fortsätta fungera. Det är den egentliga frågan här. Att vi för länge sedan passerat den punkt då inkomstskillnaderna någonstans går att motivera.  Och att om ingenting görs kommer utvecklingen bara accelerera. 

Det är det som är poängen med den där LO-rapporten. Jag har fortfarande svårt att bli sådär riktigt provocerad av rikedom. Men det är något sjukt över ett samhälle där den enda vägen till det där goda livet för de allra flesta går via drömmar om en tipsrad som ändå aldrig slår in.