”Du och din kuk kan dra åt helvete, jag jobbar nu”

Det spelar ingen roll vad vi mäter eller jämför; arbetarkvinnor dras alltid med sämst siffror. Lön, anställningstrygghet, våldsutsatthet på arbetet.

Mätt i inflytande står de längst ifrån både den ekonomiska, sociala och politiska makten. 

Kvinnor som arbetar inom främst vård och omsorg eller inom det bredare arbetsmarknadsbegreppet “kontaktyrken” vittnar gång på gång om hot och våld på jobbet och hur det blivit en del av vardagen.

Larmen om den magrade välfärdens effekter avlöser varandra

De anmäler, kommer med konstruktiva förslag för att förebygga incidenter men får lika ofta kalla handen av sina arbetsgivare. Deras säkerhet står nämligen i vägen för effektiviseringar och besparingskrav.

Larmen om den magrade välfärdens effekter avlöser alltså varandra men faller i glömska när budgetar inte går ihop. Det är helt enkelt för dyrt att konfrontera undermålig styrning, ledning och finansiering.

Våldet tonas ned

Som land och samhälle har Sverige firat jämställdhets-
framgångar i årtionden.

I höstas presenterade Europeiska jämställdhetsinstitutet (EIGE) sitt jämställdhetsindex för 2021. Sverige återfinns i topp som det mest jämställda landet i EU med 83,9 av 100 maximala poäng vilket är högt jämfört med EU-snittet på 68.

Det är en jämställdhetsvinst som snabbt bleknar när klassdimensionen klarnar. 

Arbetsmiljöverket konstaterar att vård och omsorg och sociala tjänster är de mest utsatta branscherna när det gäller hot och våld. Förebyggande arbete uppmuntras liksom tydliga rutiner, att säkra upp med bemanning och att undvika ensamarbete.

Det skapas en kultur där det ingår i arbetet att stå ut

Detta skulle minska riskerna avsevärt men trots det görs årligen nedskärningar på bekostnad av arbetarkvinnornas kroppar.

Det görs dessutom rejäla försök att flytta ansvaret från arbetsgivaren till den anställda. Våld på arbetsplatserna tonas ned av både kollegor, ansvariga och i forum där frågorna över huvud taget lyfts.

Att “tåla lite eller byta bransch” tvingar kvinnor i dessa yrken att förflytta sina gränser och acceptera händelser och rutiner som utsätter dem för indirekt och direkt fara.

Man tvingas dela budget- och arbetsmiljöansvar med sina chefer till den grad att man riskerar sitt mående.

Klass och kön en svensk dubbelstöt

Många arbetare ifrågasätter sin magkänsla och sina reaktioner – självbevarelsedriften slipas bort när arbetsmiljön offras på effektivitetens altare.

Det skapas en kultur där det ingår i arbetet att stå ut. Kvar lämnas människor med trasiga kroppar att själva lösa sin situation genom att förflytta sina personliga gränser – eller byta jobb.

Synen på ett arbete – och i förlängningen arbetskraft – som en förbrukningsvara är direkt farlig.

Många tjänar på att låtsas att problemet inte existerar

Klass och kön samspelar. I Sverige i dag utgör de en dubbelstöt som håller en stor mängd människor tillbaka. Det är ett kollektivt misslyckande och många tjänar på att låtsas som att problemet inte existerar.

De som gör anspråk på att föra en politik för jämlikhet måste erkänna detta och agera.

Alla kan nämligen inte bli statsminister eller mellanchef – “byta bransch” om man inte “står ut”. De flesta vill inte ens det.

Sverige behöver undersköterskor, personliga assistenter, vårdare och barnskötare. Ändå signalerar arbetsgivare och politiker ständigt något helt annat.