Vem ska ställas till svars för den troendes känsla av otillräcklighet?

ESSÄ. En försommarnatt när jag gick i gymnasiet cyklade jag hem genom stan. I freestylen dånade Alice in Chains Dirt-platta. 

Jag tvivlade alltid på om jag borde lyssna på så världslig musik, men de tunga hårdrocksriffen, de sugande melodierna och Layne Staleys oefterhärmliga röst var oemotståndliga. 

De CD-skivor jag beställde ur den enkla katalog med alternativ kristen musik som kom några gånger om året var – i bästa fall – bleka kopior av de band de jämförts med i katalogen.

Dagen därpå var flera av mina vänner med om en trafikolycka. En av dem klarade sig inte. Att jag stannade uppe hela natten efter olyckan och bad hjälpte inte.

Jag var inte säker på att det fanns ett orsakssamband mellan min ogudaktiga musik och min kompis död, men jag var heller inte säker på att det inte gjorde det. 

Det tog flera år, också efter att min tro transformerats och sedan upplösts, innan jag vågade lyssna på Alice in Chains igen.

Sverige har ofta kallats världens mest sekulariserade land. Här uppfattas religiositet alltid som en avvikelse. Ofta som en problematisk sådan. Den allmänna kunskapen om hur religiositet påverkar människor – positivt såväl som negativt – är liten. 

Kanske har vi – omedvetet – uppfattat de religiösa som så få att vi inte behöver sätta oss in i deras verklighet. 

Vilken religiositet begränsar människor? Vilken religiositet berikar människor? Vi kommer aldrig nå konsensus. Vi kommer aldrig kunna förbjuda allt människor riskerar att ta skada av.

De mediala skildringarna av troende människor och miljöer utgör inget undantag. I rapporteringen om Knutby har fokus ofta legat på det sensationella. Trots att vi var många som levt i en frikyrkomiljö – men på intet vis varit med i någon sekt – som tvärtom slogs av hur mycket vi kände igen. 

Den motsägelsefulla effekten blir att skildringar av religiositet ofta är alltför ensidigt kritiska. Samtidigt som de inte är tillräckligt kritiska, eftersom det inte framgår hur djupgående religiositetens påverkan på en individ kan vara. 

Man stannar vid det yttre, utan att ge en inblick i människors inre kamp.

När Robin kom upp i tonåren blev hans böner alltmer destruktiva. I Frälsningsarmén hade han fått lära sig att hbtq-personer aldrig kan bli lyckliga. Att det är ”ditt fel om du inte ändrar dig”. Svaren finns i dina egna handlingar. ”Du ber inte tillräckligt, du är inte tillräckligt kristen.”

Att vara kristen är inte nog. Det gäller att vara tillräckligt kristen.

I SVT:s nya serie Gud som haver barnen kär möter journalisten Anna Lindman Robin och andra unga vuxna som vuxit upp i religiösa miljöer. Gissningsvis har många kontaktat henne efter hennes tidigare reportage om Knutby Filadelfia. Nu låter hon dem berätta sin historia. 

Det skänker en möjlighet att bättre förstå vad som pågår inom en individ – i det här fallet ett barn eller en tonåring – vars liv präglas av religiösa föreställningar. 

Hanna var ett snällt och skötsamt barn. Duktig i skolan. Men utan att någon såg det utkämpade hon en ständig kamp. En kamp mot sig själv. ”Jag mådde jättedåligt inuti”, säger Hanna. 

”Jag tänkte ju att det berodde på min relation med Gud. Att det var fel hos mig, att jag inte lyckades tillräckligt i min relation med Gud.”

Ett av de vanligaste missförstånden jag stött på när jag berättat om min frikyrkliga bakgrund är att människor antar att jag varit hårt kontrollerad av föräldrar eller församling. Att andra satt upp strikta förhållningsregler jag varit tvungen att hålla mig inom. 

Vad man då underskattar är kraften i att själv tro att något är fel. Inte bara i bemärkelsen att man bör söka undvika det, utan fel i en absolut mening. 

Den som är övertygad om att ett visst handlande strider mot Guds vilja behöver inga yttre förbud för att bli begränsad. Det sköter självtvivlet, otillräcklighetskänslorna, ångesten.

I Gud som haver barnen kär förekommer såväl personer som utsatts för ett hårt yttre tvång som de som främst underkastat sig ett inre tvång. 

Det finns de som levt i strikt kontrollerande miljöer, där upprätthållandet av gemensamma levnadsregler varit institutionaliserat. Men också de som inte främst hindrats av förbud utan av en egen övertygelse om att otillåtna handlingar skulle skada deras relation till Gud. 

Precis som det inte var någon annan som hindrade mig från att lyssna på Alice in Chains.

Den förra gruppen är lättare att identifiera. De är förtryckta helt enkelt. Den senare gruppen är svårare att avgränsa. Och det är svårare att peka ut någon som borde ställas till svars. 

Och vad gör det till exempel med barn att växa upp med känslan av att inte vara en del av något större. Att ingenting finns utöver det vi ser, att det är upp till var och en att fylla sitt liv med mening?

De senaste åren har människor som kallar sig exvangelikala börjat tala öppet om sina erfarenheter. Etiketten är en lek med ordet evangelikal, som står för den kristna inriktning som betonar den personliga omvändelsen, Bibelns auktoritet och vikten av att sprida sin tro till fler. 

Evangelikala är den största religiösa gruppen i USA. Likaså föddes den exvangelikala rörelsen där. 

I Sverige har poddar som Exvangeliet och Vinhaggornas hämnd fört diskussionen vidare. De talar om maktmissbruk, andliga övergrepp och manipulation. Men också om hur den egna övertygelsen fött och underblåst självtvivel, tvångsmässiga beteenden och ångest.

Hela serien Gud som haver barnen kär inleds med ett citat ur Barnkonventionen om barns religionsfrihet. Tyngdpunkten läggs på rätten att inte utöva någon religion alls. 

Frihet från religion, att växa upp i en miljö där religiositet inte är en storhet att förhålla sig till, förefaller neutralt. I vart och ett av de fem halvtimmeslånga avsnitten upprepas att barnen tagit skada av den religion deras föräldrar valt åt dem. 

Som att inte alla föräldrar förmedlade en världsbild till sina barn. Som om något barn kunde välja fritt vilka normer och värderingar som skulle prägla dess uppväxt.

Jag tror att det hänger samman med viljan att utkräva ansvar, identifiera en skyldig. Om någon farit illa måste det ju vara någons fel! 

Helst ska allt ont kunna lagstiftas bort. Det står ju i Barnkonventionen att barn har rätt att både utöva vilken religion de vill – eller ingen alls!

Så kommer också berättelserna om de barn som utsatts för yttre tvång att ta stor plats i serien. De barn som vuxit upp i rörelser som redan är stämplade som avvikande. 

Gott så, de rösterna behöver sannerligen höras, men det är att ta sig an de fall där det är lättast att döma.

I den kristna tidningen Dagen ondgör sig opinionsredaktören Frida Park – innan hon landar i att man måste lyssna till berättelserna i serien – över att media endast intresserar sig för avarterna. 

Man skulle kunna tycka att tillfället påkallade en mer oförbehållsam självkritik – texten om allt det förträffliga kyrkan gör hade kunnat skrivas en annan vecka. 

Men i sak kan jag hålla med henne. Vi får sällan se skildringar av människor vars tro skänker både trygghet och kraft till samhällsengagemang. 

Och vad gör det till exempel med barn att växa upp med känslan av att inte vara en del av något större. Att ingenting finns utöver det vi ser, att det är upp till var och en att fylla sitt liv med mening?

Vad som dock tarvar en diskussion – en diskussion Park inte tar – är frågan om vad som är att betrakta som en avart. 

Att det är en avart när muslimska Inas fruktar att bli bortgift. När Jonnah blir utesluten ur Jehovas vittnen och därigenom förlorar kontakten med sin familj efter att hon blivit tillsammans med en kille utanför församlingen utan att gifta sig med honom. När Leija måste leva med skyddad identitet efter att hon lämnat sin muslimska tro. Det är uppenbart. 

Sverige har ofta kallats världens mest sekulariserade land. Här uppfattas religiositet alltid som en avvikelse. Ofta som en problematisk sådan. Den allmänna kunskapen om hur religiositet påverkar människor – positivt såväl som negativt – är liten.

Men är det en avart att förmedla föreställningen att det finns demoner som söker besätta oss? Att de som inte är överlåtna till Gud kommer till helvetet? Att vi är fläckade av synd på ett sådant sätt att vi måste omvändas och be om Guds förlåtelse? 

Att alla sexuella relationer utanför det heterosexuella äktenskapet strider mot Guds vilja? Att den bedjandes tro kan utlösa övernaturliga händelser?

Den frågan skulle kunna tjäna som utgångspunkt för ett samtal som inkluderar såväl troende som icke-troende, med fokus på trons innehåll och trosutövningens former. 

Vilken religiositet begränsar människor? Vilken religiositet berikar människor? Vi kommer aldrig nå konsensus. Vi kommer aldrig kunna förbjuda allt människor riskerar att ta skada av. 

Men precis som i fråga om idrottsföreningar, skolklasser och politiska partier och ungdomsförbund krävs en ständigt levande – och offentlig – diskussion om vilka normer, attityder och föreställningar som är av godo och vilka som är av ondo. 

Genom att bereda plats för Robin, Hanna och alla de andra att berätta om hur deras religiösa uppväxter påverkat dem erbjuder SVT:s Gud som haver barnen kär en utgångspunkt för en sådan diskussion.