Det är inte lätt att vara Nyamko Sabuni nuförtiden.  

Hon som gör allt för att passa in. Som försöker vara precis lika populistisk som sina nya kompisar på högerkanten.  

Som sannolikt var lycklig bara av att få frågan om att vara en i gänget när Kristersson, Busch och Åkesson skulle göra utspel om att utveckla kärnkraften nu i helgen. 

Och just populismen går ändå ganska bra, som när Sabuni anstränger sig för att slänga ur sig elakheter som att januariavtalet bara skapades för att sabba för S. Eller när hon ger impulsiva intervjusvar till DN att hon inte utesluter SD som regeringspart. 

Samma dilemma som för 100 år sedan

Allt medan Sverige gäspar. För det liknar faktiskt mest dödsryckningar, desperata utspel från en partiledare som i mätning efter mätning bara hamnar längre under riksdagsspärren. 

Men delar av hennes parti börjar bli riktigt nervösa. Så pass att en sms-korrespondens i förra veckan läckte, något som resulterade i att hon inte längre stod bakom entusiasmen med en gemensam SD-regering. 

Det intressanta är dock att farsen som sker nu inför öppen ridå, striden inom L, är precis densamma som de haft sedan partiets barndom – redan innan Frisinnade liberaler och Sveriges liberaler slogs ihop till Folkpartiet. 

Att de å ena sidan förklarar sig vara liberaler och värna alla människors rättigheter för att i nästa sekund gå tvärt emot det och verkligen inte tycka det – det är liksom inget nytt. 

Som 1927 när den så kallade utlänningslagen diskuterades i riksdagen, då den liberala regeringen å det starkaste argumenterade mot ”invandring av en del ej önskvärda befolkningselement”. Och här, ska påpekas, syftas främst på judar.  

Och i samma andetag varnades för en eskalerande brottslighet som resultat.  

Eller då när Sveriges samlingsregering 1942 anade vad som väntade de danska judarna efter tyskarnas invasion. Då när skiljelinjen hamnade ganska exakt där vi är i dag bland svenska partier. När högern inklusive liberala Folkpartiets ledare, Sabunis företrädare, Gustaf Andersson i Rasjön på sin höjd kunde tänka sig att släppa in 20 personer. 

Som tur är blev det inte så. Socialdemokraterna var ett större parti och tack vare att högern röstades ner kunde 7 220 människoliv räddas. 

Liberalernas existensiella problem

Det som sker nu med Sabunis pinsamma SD-flirt är kanske inte konstigt om vi tittar i backspegeln. När L-ledaren gullar med ett parti byggt på nynazismen så finns det en historia att falla tillbaka på.  

Men frågan är om övriga partikamrater är villiga att skriva under på att det är den här vägen som ska föra liberal politik framåt. 

För det går ju inte att komma ifrån att en politik som skiljer på människor på grund av ursprung kan vara den mest antiliberala som finns. Att namnet är minst sagt vilseledande. 

Det återstår att se hur lång livslängd L har i sin nuvarande form liksom hur länge Sabuni kan sitta kvar som dess ledare. 

För det är uppenbart att partiets grundproblem är större än så, att de brottas med samma existentiella problem som de gjort sedan ett århundrade tillbaka.  

Det borde vara enkelt, kan man tycka. Men kanske borde Liberalerna bara bestämma sig en gång för alla. Ska de vara ett liberalt parti eller ta det där steget långt högerut?  

Nyamko Sabuni verkar i alla fall veta i vilken riktning hon vill gå.