Är det slut nu?

På onsdag tas de allra flesta coronarestriktioner bort och även om pandemin inte är över så kan man nog säga att den nya tiden börjar den här veckan. Men hur ny är den?

När jag tänker på coronapandemin så tänker jag på hur personer från socioekonomiskt svaga områden var överrepresenterade bland dem som fick allvarlig covid-19.
Hur ansvariga politiker trodde att det gick att bygga en värdig äldreomsorg med fyra av tio som visstidsanställda med timlön.
Hur äldreomsorgens personal fick kämpa för att få adekvat skyddsutrustning.
Hur taxichaufförer fick köra smittade personer till sjukhus men helt utan skydd.
Hur arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och regioner, SKR, kämpade för att kommuner skulle slippa få följa LSS.
Hur vårdplatserna minskat och sjukhusen överbeläggningar ökat samtidigt, i årtal.

Coronapandemin avslöjade föregångslandet Sverige som ett klassamhälle på lerfötter.

Starkare ekonomi än utan pandemin

”Fortsätter vi att göra som vi alltid har gjort, så kommer det också gå som det alltid har gått. Sverige måste alltså tänka om”, sa Ulf Kristersson i augusti 2020

”Vi ska inte tillbaka till hur allt var förut. Vi ska bygga något bättre”, sa Stefan Löfven samma månad.

Sommaren 2020 var det för alla plågsamt tydligt hur svagt vårt samhälle är, hur illa det fungerar när det verkligen krävs. Tusentals hade redan då dött med covid-19 och det var lätt att se var det hade brustit.

Med två dygn kvar av coronarestriktioner är det hög tid att fråga sig om Sverige tänkt om. Om vi bygger något bättre.

I slutet av januari rapporterade svensk affärspress att storbanken Nordea i sin nya konjunkturprognos bedömer att både svensk ekonomi och arbetsmarknad står starkare än om pandemin aldrig inträffat. De expansiva finanspolitiska åtgärderna har lett till att svensk BNP snart överträffat prognoserna som de såg ut innan covid-19, enligt Nordea. Efterfrågan på arbetskraft slår dessutom alla rekord och varslen är de lägsta på tre decennier.

Kommunerna ska fortsätta snåla

Det är lite svindlande. Det betyder alltså att Sverige hade kunnat möta pandemin med en starkare ekonomi, fler anställda, bättre välfärd och mindre klyftor. Om våra politiker bara hade velat. Men de ville inte. De har i årtionden valt åtstramningar, arbetslöshet och försämrad trygghet.

Annat har det varit under pandemin, alltså. Människor och jobb har räddades av regeringens krispaket, kommunernas förlorade skatteintäkter har kompenserats flera gånger om. Tillvaron för arbetslösa och sjuka gjordes drägligare. Stimulanserna gjorde att ekonomin återhämtade sig rejält och att arbetslösheten sjönk.

Inför sitt sista förslag till statsbudget i höstas aviserade dåvarande finansminister Magdalena Andersson att statsskulden snabbt måste ner på en för-pandemisk nivå. Sverige måste snabbt komma tillbaka till överskott i statsfinanserna, var budskapet.

I klartext betyder det staten, regionerna och kommunerna måste dra ner på investeringarna i exempelvis välfärd och infrastruktur. Det leder till att färre kan anställas, att människor inte har råd att konsumera, att färre saker behöver produceras och slutligen till att färre anställningar behövs.

Det är inte så vi bygger något bättre. Det är så vi fortsätter precis som vanligt.