Gränshandeln var deras enda inkomst

Marknadsförsäljaren Kha Zaniabi stirrar länge efter ett förbirusande fordon som river upp grus och damm.

– Få stannar. De hinner inte lägga märka till oss förrän de har kört förbi, säger hon.

Hembyn Ruzvat ligger vid Panjfloden som utgör flytande gräns mellan Afghanistan och  Tadzjikistan. Det är här Kha Zaniabi slagit upp sitt stånd vid vägkanten. Det är inte självvalt. Fram tills nyligen sålde hon i stället sju kilometer bort, på den internationella marknaden intill Vänskapsbron i Darvoz.

Bron invigdes kort efter att talibanerna störtades i USA:s invasion 2001 och marknaden erbjöd i nära 20 år inkomstmöjligheter och arbetstillfällen för både afghaner och tadzjiker. Bland dem Kha Zaniabi samt bästa vännen Husian Bi.

– Vid Darvozmarknaden hade vi vårt vanliga marknadsstånd, säger Husian Bi.

Afghaner sålde lantbruksprodukter som frön och grödor, tadzjiker stapelvaror som matolja, pasta och ris. Men sensommaren 2021 förändrades allt.

Efter talibanerna stängdes gränsen

Den 15 augusti erövrade talibanerna återigen statsmakten. Passagen mellan Afghanistan och Tadzjikistan stängdes. Regering i Dusjanbe sände soldater till den 1 500 kilometer långa gränsen för att avvisa en afghansk flyktingström – som aldrig kom.

Över en natt blev marknadsförsäljare på bägge sidor om Panjfloden lämnade åt sina öden.

– Vår enda inkomstmöjlighet har slitits ur våra händer, säger Husian Bi.

– Som om vi inte haft nog med problem med pandemin.

På andra sidan floden, i Afghanistan, vajar talibanernas vita fanor från hustaken. Patrullerande gränsvakter rättar till sina Kalasjnikovs innan de hoppar upp på jeepar med övermålade FN-loggor.

Centralasiens fattigaste land

Kha Zaniabi och Husian Bi säljer bukharanpäron, dagsfärska tomater och nyskördade lökar. Varorna ligger i hinkar, ovanpå kartonger eller dinglar från trädgrenar. Den ekonomiska livlinan över fattigdomens ravin är skör.

Tadzjikistan är Centralasiens fattigaste land. En fjärdedel av de 9,5 miljoner invånarna beräknas leva under den nationella fattigdomsgränsen. I Kha Zaniabis och Husian Bis hemregion Gorno-Badachsjan lever hälften av de runt 230 000 invånarna på mindre än existensminimum.    

Gorno-Badachsjan utgör 66 procent av Tadzjikistans totala yta men har bara 3 procent av befolkningen. Här lyste industrierna med sin frånvaro under sovjetperioden. Sedan självständigheten 1991 har satsningarna uteblivit och arbetslösheten är utbredd. 

– Många beger sig till Ryssland. Många män försörjer sina familjer genom att skicka hem pengar, berättar Kha Zaniabi.

– Men många hörs aldrig av igen, fyller Husian Bi i.

Barnbarn gör Kha Zanabi och Husian Bi sällskap. Några fordon svischar förbi. Inga stannar. Ett dammoln svävar in över deras provisoriska marknadsstånd.

– Barnen måste ju äta, säger Kha Zaniabi och rycker på axlarna.

Få stannar. De hinner inte lägga märka till oss förrän de har kört förbi.

Kan inte nå släkten i Afghanistan

I regionens huvudstad och ekonomiska hjärta Khorog har det centrala handelstorget öppnat igen efter en nedstängning under pandemin, men för många näringsidkare är situationen tuffare än innan. 

Muhamad Rasul Ruhoni står utanför sin handelsbod och försöker nå några släktingar i Afghanistan. 2007 migrerade han till Tadzjikistan och Khorog. Talibaner var på frammarsch, krigsherrar styrde i glesbygdsområden och laglöshet tog över stora delar av landet. 

– Det fanns inget val, jag var tvungen att föra familjen hit, säger han.

Nu tycks inte bara gränsen vara igenbommad. Även kommunikationsmöjligheter har svartnat. Allt Muhamad Rasul Ruhoni når är en tyst vägg.

– Det kan vara elbrist som gör att de inte kan ladda sina telefoner, det kan vara sabotage mot telefonmaster eller bara ren otur. Hur som helst får jag inte tag på någon i Afghanistan längre.

Skuldsatt till tänderna

Muhamad Rasul Ruhoni hade haft nog med huvudbry även utan oron för släkten i Afghanistan. Myndigheterna höll marknaden stängd i sex månader. Beslutet klippte av försörjningen för Muhamad Rasul Ruhoni, hans fru och sex barn.

– Jag hade absolut ingenting. Det har varit fruktansvärt och jag var tvungen att kränga varor hemifrån, berättar han.

Ett privat lån från en vän räddade familjen undan katastrof. Utan lånet hade de stått barbacka, utan bostad eller möjlighet att betala hyran för handelsboden. Men priset var högt.

– Jag är skuldsatt till tänderna, men du anar inte hur desperat situationen har varit, min familj har gått hungrig, säger Muhamad Rasul Ruhoni.

Två av barnen – en son och en dotter – hjälper till med ärenden. Levererar varor, återvänder med sedlar. Eftermiddagen mörknar och alltfler skrapar sina skor mot Khorogs frusna mark för att behålla värmen i kylan.

”Överlevnad allt jag tänker på”

I Gorno-Badachsjan har covid-19, talibanernas maktövertagande och stängda gränser försvårat en redan utsatt ekonomisk tillvaro.

– Överlevnad är allt jag, min familj och tusentals andra afghaner och tadzjiker tänker på, säger Muhamad Rasul Ruhoni.

Han drar upp dragkedjan till sin sportjacka och ser sig över axeln, mot handelsbodens innanmäte som bildar skydd mot regn och snöfall. 

– Vintern kommer snart, konstaterar marknadsförsäljaren.