Pelle Dragsteds socialism liknar mest vanlig socialdemokrati

RECENSION. Jaså, de tror att det råder socialism i Norden? Okej att de skandinaviska ländernas regeringar på vissa punkter fortfarande kan tyckas vurma för jämlikhet, särskilt sett ur ett internationellt perspektiv – men socialism handlar det väl knappast om.

Så har nog många av oss reagerat när vi hört uttalanden, inte minst från amerikanskt håll, om den nordiska socialistiska modellen – vare sig det handlat om hyllningar från Bernie Sanders eller skräckbeskrivningar från Trumpadministrationen.

Exotiserande fantasier, mumlar vi som vuxit upp i Norden.

Men tänk om det ändå ligger något i talet om en nordisk socialism? Tänk om det redan såtts fröer till en mer gemensamhetsbaserad och ägandemässigt jämlik samhällsordning hos oss, bara att vi inte förmår ta in det och dra det rätta slutsatserna av det?

Ungefär så ser utgångspunkten ut för Pelle Dragsted, tidigare folketingsledamot för det danska socialistiska vänsterpartiet Enhedslisten. Hans bok Nordisk socialism har nu kommit i svensk översättning med nyskrivet förord av svenska Vänsterpartiets förre partiledare Jonas Sjöstedt.

Dragsted anser att vi hamnar fel när vi tänker oss ekonomiska och samhälleliga ordningar som kompaktahelheter: feodalism eller kapitalism eller socialism. I verkligheten, hävdar han, är det alltid en fråga om blandningar; socialistiska drag kan samexistera med kapitalistiska. Det är helt rimligt att tala om ett land sommer eller mindre socialistiskt. 

För den som är intresserad av progressiv samhällsförändring är det trots allt en inspirerande bok som Pelle Dragsted skrivit. Han talar om samhällets möjligheter på punkter där många andra lägger störst fokus på att skildra den pågående sociala nedrustningen

I Norden finns det i själva verket en lång tradition av samhälleliga projekt som bär drag av socialism, menar han. Dessa borde socialister satsa på att utveckla och stärka snarare än att avfärda som otillräckliga i förhållande till den samhällsordning de helst önskar sig. 

Dragsted lyfter fram en rad exempel: Den mer än sekelgamla konsumentkooperativa rörelsen, offentligägda verksamheter inom välfärdssektorn, kommunala bostadsbolag eller boligforeninger enligt den danska modellen som verkar utan profitkrav, lantbrukets producentkooperativ, statliga företag, ägarlösa stiftelser. 

Inte heller i ett framtida idealsamhälle bör vi trakta efter att allt ägande och all drift ska se likadana ut, menar författaren, och framför allt inte tro att statligt ägande är nyckeln till allt.

Poängen är att hitta vägar till att låta de demokratiskt styrda ekonomiska sektorerna växa. Att kringskära kapitalismens oligarki, som är Dragsteds term för när välstånd och politiskt inflytande koncentreras hos en ekonomisk elit utan demokratiskt mandat. 

Han skisserar hur vi på olika områden ska kunna vidga den demokratiskt styrda sfären och alltmer tränga undan den kapitalistiska.

De största förtjänsterna med Nordisk socialism är just att Pelle Dragsted söker sig bortom idén om kapitalismen som en monolit som bara kan plockas ner i ett stycke och samtidigt betonar ägandes centrala roll när det gäller att få våra samhällen att utvecklas i en mer rättvis och demokratisk riktning. 

Dragsted vill avmystifiera socialismen, han vill bryta med synen på den som ett nästan esoteriskt fenomen. Han vill peka på hur socialistiskt präglade lösningar faktiskt har fungerat, och kan fortsätta att fungera i utvidgad form – här, hos oss i Norden. 

De socialistiska projekt som vi låter växa fram också måste kunna vara ofullgångna och prövande, framhåller han. Det är ett anslag som känns mycket uppfriskande.

Ändå är boken på många sätt också frustrerande i sina antaganden och i sina slutsatser.

I framställningen beskrivs hur revolutionära socialister och socialdemokrater trots sina radikalt skilda perspektiv förenats i misstaget att se socialismen som någonting avlägset framtida i stället för något som vi kan börja bygga här och nu. 

Men faktum är att de flesta av Dragsteds egna socialistiska reformförslag i boken ligger väl i linje med den typ av visioner som radikala socialdemokrater, tillsammans med rörelser utanför parlamenten, försökt och periodvis lyckats driva igenom under 1900-talet – omgivna av den rådande kapitalistiska ordningen. 

Det är ju bland annat det som är skälet till att författaren fortfarande tycker sig kunna finna embryon till sitt socialistiska bygge i Norden. Genom att inte riktigt kännas vid hur mycket hans egna idéer liknar tankegångarna bakom de traditionella socialdemokratiska reformprojekten lyckas Dragsted heller inte närma sig frågan om nederlagen som de med tiden drabbades av.

Hur kommer det sig att de progressiva samhällsreformerna i Norden inte bara stannat av utan faktiskt rullats tillbaka under de senaste decennierna? 

Dragsted själv nämner den nyliberala ideologiska offensiven från 1970-talets mitt och verkar sätta sin tilltro till att äntligen kunna börja bygga en idéburen socialistisk motoffensiv. 

Dragsted anser att vi hamnar fel när vi tänker oss ekonomiska och samhälleliga ordningar som kompaktahelheter: feodalism eller kapitalism eller socialism. I verkligheten, hävdar han, är det alltid en fråga om blandningar; socialistiska drag kan samexistera med kapitalistiska

Men i en samtid där det var länge sedan som något strategiskt hot från Öst pressade kapitalet att gå med på sociala reformer i Väst, och där globala ekonomiska aktörer numera kan spela ut arbetarrörelselandvinningar på våra breddgrader med att hota med att förlägga produktion i låglöneländer i Syd, är ett sådant bygge ingen smal sak.

Pelle Dragsted hade behövt lägga mer utrymme i sin bok på att argumentera kring hela den internationella dimensionen. Hur vi kan skapa en verkningsfull antikapitalistisk motrörelse med rådande globala marknadssituation. 

Eller hur till exempel de konsument- eller löntagarägda alternativ som han föreställer sig etableras ska kunna förhålla sig till att behöva konkurrera på denna obarmhäriga marknad – och även hur de mer politiskt orienterade socialistiska ambitionerna kan grundas och förankras underifrån. Annars riskerar ju det hela, tvärtemot Dragsteds konkreta föresatser, att bli mest en idealistisk dröm.

Nu vigs i stället många boksidor åt att diskutera olika tänkbara reformer på ett ganska statiskt sätt. Det blir lite för mycket ”Kan den och den produktionsformen ha en roll att spela i ett mer socialistiskt samhälle? och för lite ”Vad skulle egentligen i grunden sätta oss i rörelse i socialistisk riktning, vad skulle ge ringar på vattnet?”

För den som är intresserad av progressiv samhällsförändring är det trots allt en inspirerande bok som Pelle Dragsted skrivit. Han talar om samhällets möjligheter på punkter där många andra lägger störst fokus på att skildra den pågående sociala nedrustningen. 

Hans vilja att ta fram den djupare potentialen i ekonomiska och sociala lösningar som vi känner igen och kan förhålla oss till, men som han vill föra till en ny nivå, nästan tvingar fram ens egna tankar i ämnet.

Och det är ju alltid en bra början.