På SVT Play ges nu goda möjligheter för den som vill ta en nostalgitripp till tidigt 00-tal. Då när den amerikanska moralpaniken hade sin senaste storhetstid.

I dokumentärfilmen ”Blottad – Skandalen som fällde Janet Jackson” ges en uppvisning i hur hycklande populärkulturen var då för knappt 20 år sedan – och, tyvärr, till stor del fortfarande är, när det kommer till kvinnans kropp och handlingsutrymme.

Som så ofta när det blir uppenbart vad en person som saknar penis inte tillåts göra, blandas min ilska med uppgivenhet.

Sekunden när Jackson blev paria

Dokumentären handlar om en särskild kroppsdel, nämligen den amerikanska sångerskans bröstvårta. Den som under en knapp sekund blev synlig för 144 miljoner amerikaner under ett halvleksuppträdande på 2004 års Super Bowl i ett minst sagt uppmärksammat nummer med sångaren Justin Timberlake.

Det blev ett misstag i kostymeringen, berättas det i dokumentären. Jacksons BH skulle inte åka av, när Timberlake rev bort hennes överdel i direktsändning. 

Men misstaget gjorde att den så upphöjda världsstjärnan genast blev paria med stort p. Allt medan Justin Timberlakes stjärna bara fortsatte att stiga.

Det hela är både skrattretande och sorgligt. För i dubbelmoralens USA synliggjorde incidenten närmast övertydligt var gränsen för anständighet går. Att den rent bokstavligt går där vanlig hud övergår i mer pigmenterad hud – vid bröstvårtan.

För kvinnor alltså, inte för män.

De hårda gränserna för kvinnors handlingsutrymme

Och här kan man så klart sarkastiskt fråga sig varför. Liksom håna föreställningen om att ett kvinnligt bröst blir ett bröst bara för att ”the nipple” framträder. 

För ja, det är sjukt. Den amerikanska högerns motstånd mot kvinnans exponering har länge motiverats av hur barn och unga påverkas moraliskt negativt vid anspelningar på sex. Och när det gäller populärkultur kan detta inte ignoreras. Alldeles för mycket pengar står på spel.

Så det gäller att veta exakt var gränserna går. Det Janet Jackson fick uppleva är vad som händer när gränserna överträds. Och hur hårt straffet blir när man inte bara är kvinna utan dessutom svart.

Att dubbelmoralen frodas ä blir tydligt när alla annan exponering av kvinnors hud är hårdvaluta. För är det ens möjligt att nå framgång i amerikansk kultur som kvinna utan att anspela på så mycket sex som möjligt? 

00-talet var ett speciellt årtionde. Plötsligt skulle alla unga tjejer sträva efter att bli dokusåpastjärnor. På TV såg vi hur pinnsmala, snygga kvinnor antingen skulle göra allt för att vinna ”the bachelor” eller hur överviktiga ”losers” blev plastikopererade och fick makeovers för att tävla i skönhetstävlingar.

2 000 kronor mindre – jag var ju inte man

Och under de åren, som trevande ung vuxen lärde jag mig att aldrig ta för mig mer än vad männen godtog. Att spela på kvinnlighet när det passade sig, men absolut inte annars. Inte prata för mycket, för högt, sticka ut eller utmana på något sätt. 

På mitt första jobb tjänade jag 2 000 kronor mindre i månaden än de jämnåriga männen. Varför? För att jag inte var man, sa chefen.

Och kanske ska man förstå 00-talet som en slags motreaktion mot årtiondet innan där kvinnors rättigheter så tydligt gått framåt. Vid 1995 års Beijingkonferens samlade representanter från 189 länder och enades i ett tilläggsdokument till FN:s konvention om kvinnans rättigheter 

I Sverige fick vi för första gången en nästan jämställd riksdag efter ”varannan damernas”. Viktiga feministiska plattformar som tidskriften Bang inspirerade liksom Nina Björks ”Under det rosa täcket” och antologin ”Fittstim” som öppnade mina och så många andras ögon. 

Janet Jackson försvann från offentligheten efter Super Bowl 2004. Hennes skiva som precis hade släppts floppade. Ingen ville ha något med sångerskan att göra efter ”nipple-gate”.

Inte förrän 2020 syntes hon igen, i samband med att hon fick en stjärna i Rock & Roll Hall of Fame. I dokumentären ges förklaringen till hennes revansch. Nu är det legio för kvinnor att äga sin sexualitet, Jackson var före sin tid.

Moralpaniken fortsätter att styra

Men faktum är att vi knappt kommit någonstans sedan 2004. Kvinnliga popartister kommer fortfarande ingen vart utan att visa mycket – men aldrig för mycket hud. 

Och själv är jag fortfarande högst medveten om hur trångt utrymmet är som jag tilldelats jämförert med jämnåriga män, även om jag liksom som många medsystrar gör allt för att flytta de gränserna. 

Jag vill gärna tänka att 2010-talet gav 00-talet en hård match. Att anti-Trump-marscher och den globala metoo-rörelsen har stärkt kvinnor i ett motstånd mot de snäva gränserna.

Och visst är det positivt att megastjärnor som Beyoncé och Zara Larsson nu predikar kvinnors egenmakt och feminism, något som knappast hade fått gehör under 00-talet. 

Men frågan är vad det spelar för roll när samma stjärnor bara kan göra det iklädda samtidigt som de ser sexiga ut, när det fortfarande är den amerikanska moralpaniken som sätter kvinnors gränser.