När jag var barn tog jag bantningsråd från Britney

ESSÄ. I lågstadiet, kring millennieskiftet, försökte jag vara som alla andra barn. Så jag gjorde vad västvärldens lågstadiebarn gjorde och mimade till Spice Girls under roliga timmen. 

Det finns ett suddigt fotografi på mig som Baby Spice. Jag ser vilsen ut. Jag hade precis lärt mig svenska och nu skulle jag lära mig att vara tjej. 

För ett år sedan kom dokumentären om Britney Spears, nyss frigiven efter 14 års förmyndarskap. Nu visar SVT en dokumentär i tre delar om Spice Girls. Båda följer liknande dramatiska karriärkurvor: Uppgång, fall, 00-talets mediala misogyni. 

Jag påminns om hur skolgårdslogiken gjorde stereotyper av oss alla. Klassens elakaste tjej ville vara Posh Spice, den rödhåriga valde Ginger, pojkflickan var Sporty.

Klassens mörkhyade tjej tvingades vara Mel B (hon kom från Chile). Jag skulle vara Baby eftersom de andra var överens om att jag var för tjock för att ha en magtröja. Emma hade det nästan aldrig ändå.

En enda gång fick jag vara min idol Mel C men jag höll in magen så hårt att jag glömde bort att mima fram orden. 

Spice Girls var ett fenomen för en hel generation. Dokumentärens första del är bekant: medlemmarna rekryteras via castings, managers håller i trådarna och styr. 

Genomslaget för Wannabe blir enormt. “Girl Power” populariseras och kommersialiseras. Senare ändras tonen. Spice Girls sparkar sin manager och kräver mer kontroll. Media går från kärlek till hat, sexismen i musikindustrin och tabloidpressen nöter ned dem in till benen, nära nog bokstavligen.

I mellanstadiet läste jag i en tjejtidning att Britney Spears gjorde 100 situps per dag för att behålla sin platta mage. Jag lärde mig att alla åtråvärda kvinnor balanserade på någon sorts gräns. Den ideala kvinnligheten var en lina som kunde svika när som helst. 

Jag vet vad folk säger. Ätstörningar är för tonåringar. Tjejer är så ytliga. Så svaga. Halva världen är en Tyra Banks och säger att vi är känsliga som huttrar i iskalla bad

Det var en sträng som drogs inom oss, mellan oss. Klipptes den av skulle vi falla ur världens gemenskap. Det spelade egentligen ingen roll hur väl man höll sig kvar, förr eller senare skulle allt ändå brista av ålder, barnafödande eller andra livsomständigheter. 

Men att inte ens försöka var en värre synd än det ofrånkomliga fallet. 

Skvallertidningarna dokumenterade varenda cellulit, och om dessa idoler alltid var nära fulhetens fördärv var jag som 12-åring redan förlorad. Jag kunde ju bara vara Emma, för Emma visade aldrig magen. En vilsen Baby.

På skolgården, efter gymnastiken, spred tjejerna i klassen grafiska detaljer om min nakna kropp. Det fanns inga smartphones, men ordet räckte. De beskrev för killarna hur jag såg ut i omklädningsrummet. Hur min mage formade sig när jag rörde på mig. Hur mitt underliv såg ut mellan mina runda lår. Min barnkropp var deras underhållning. 

Min mamma var ensamstående och sjuksköterska. Jag hade lägenhetsnyckeln om halsen och fick promenera hem själv. Ensam hemma började jag träna. Om Britney gjorde 100 situps skulle jag göra 1000. 

Hur beskriver man ett barns sorg? När jag för ett år sedan såg dokumentären om Britney Spears och 00-talet slungades jag ned i något jag inte hanterat. 

Barn som lider kan inte skilja det från något annat sorts levande. Allt flyter ihop till en lika förvirrad och ännu outforskad vardag. När jag var barn hade jag en återkommande dröm. Jag drömde att jag låg naken på en klippa i skogen där en svärm kråkor långsamt pickade köttet av min kropp. Näbbarna gled elegant in i min buk, in mellan mina barntarmar. 

Jag lärde mig att alla åtråvärda kvinnor balanserade på någon sorts gräns. Den ideala kvinnligheten var en lina som kunde svika när som helst

Kvinnohatet och kroppens skönhet som kvinnans värde behandlas som historiska artefakter eller nyimporterade problem, men 00-talet drunknade nästan i det. Jag drunknade i det. 

I tonåren när TV3 fyllde tablån med America’s Next Top Model var det som att man inte kunde andas. Det var något som inte gick ihop. 

Tyra Banks stod på TV och sa att hon ville hylla och stötta kvinnor. Tyra Banks stod i TV och sa att smala tjejer var tjocka. Att tjejerna som huttrade under fotograferingar i iskalla bad var för känsliga. När tjejerna fick hypotermi sa Tyra Banks att de behövde bli bättre på att ta plats och säga ifrån.

Jag var 16 år och andades in gasen från dessa lyktor under bästa sändningstid. 

I högstadiet var man orolig för mig. Jag tvingades till kuratorn. Hon visade bilder på kvinnor som såg ut som skelett. Hellre det än vad jag var förut, svarade jag. Sedan såg hon på mina armar och undrade om jag var hög. En kurator som inte kan se skillnad mellan skärsår och knark var ingenting att ha, tänkte jag.  

Jag åt en tallrik pasta var tredje dag. Det var en rutin som satte sig själv. Efter tre dagar var min kropp så matt att den svimmade i duschen. Då åt jag igen. Sedan lät jag bli. Igen.

Spice Girls var också ätstörda. De berättade om det öppet. Dokumentären visar hur det inte hindrade nöjesprogram från att be Victoria Beckham att väga sig i sändning, precis efter att hon fött sitt första barn. Eller programledare från att håna dem för den psykiska ohälsa som följde i medieexploateringens spår. 

På Ljuraskolan, i Norrköping, i Sverige och världen satt vi barn och såg på. Så lärde vi oss kvinnlighet och kvinnlighetens värde. 

Det är lätt att bygga snygga orsakssamband i efterhand. Jag vet inte om allt var medias fel. Hade det inte varit för mina klasskamrater hade jag väl aldrig tagit bantningstips från Britney. 

Jag vet inte vart mina klasskamrater fick sin grymhet ifrån. De var ju också bara barn. Jag har ingen aning om vem jag ska rikta min ilska mot. 

Bloggaren och feministen Hanna Gustafsson har skrivit att någon verkar ha bestämt att 90- och 00-talets kända kvinnor – Britney, Spice Girls, Monica Lewinsky – ska få upprättelse nu. Hon verkar få rätt. Vår generation tar ton. Men jag vet inte hur barnet jag var får upprättelse av att Britney är fri. Dagens barn har nya idoler. De har fyllt sina läppar och fettsugit sina kinder.

När jag flyttade till Stockholm rensade jag mitt vindsförråd och hittade mina gamla tonårskläder. Allt var så obegripligt litet. Jag handlade på barnavdelningen ibland bara för att skryta om det: Jag var så smal att jag köpte plagg för elvaåringar. 

Skvallertidningarna dokumenterade varenda cellulit, och om dessa idoler alltid var nära fulhetens fördärv var jag som 12-åring redan förlorad. Jag kunde ju bara vara Emma, för Emma visade aldrig magen. En vilsen Baby

I dag har jag ätit mat i femton år. En dag började jag bara igen. Min första stabila pojkvän bidrog säkert. Sedan dess har jag pendlat i vikt. Jag ser vilka effekter kroppen har på min omgivning. Flest vänner har jag fått med färre kilon. 

Tjocka anklagas för lathet, men jag har aldrig kunnat slappa lika mycket som när jag varit smal. Man kommer undan med en hel massa snömos bara människor vill ha ens anlete kring sig. 

Jag vet vad folk säger. Ätstörningar är för tonåringar. Tjejer är så ytliga. Så svaga. Halva världen är en Tyra Banks och säger att vi är känsliga som huttrar i iskalla bad. 

Ibland på krogen kommer män fram till mig. De vill spela ett spratt på sina vänner. Säger att vännen gärna vill gå ut med mig. Bredvid står vännen och skakar på huvudet och ser ut att vilja dö. Skämtet är på hans bekostnad, han skäms för att ens associeras med mig. 

Så är man plötsligt en Stephen Kings Carrie för 20-talet. Säga vad man vill, men min kropp har inte slutat vara underhållande. 

Kloka redaktörer har sagt att mörka texter helst ska avslutas med något hoppfullt, annars lämnas läsaren utan tröst. Jag vet inte vad jag ska säga här. 

Britney är fri. Det har gått bra för tjejerna i Spice Girls. Kända kvinnor börjar få upprättelse. Det görs dokumentärer nu, se dem. Hurra, antar jag. Kalla bad härdar, antar jag. I dag mår jag inte sämre än någon annan, antar jag. 

Men jag hade kråknäbbar i mina barntarmar.