”Vad ska vi egentligen ha skolan till?”

KULTURDEBATT. Återkommande får jag höra att de som förlorar mest på en skola utan mycket plugg och disciplin är arbetarklassens barn. Det får mig att slå bakut. 

För det första tycks man utgå från att skolans enda mål är att förbereda alla för ett yrkesliv som kräver högskola (vilket antas innebära att man redan som mycket liten ska kunna sådant som att sitta still, lyssna länge, prata på ett visst sätt och alltid reglera sitt humör).  

För det andra verkar man ha missat att ställa frågor av mer övergripande art: i vilket samhälle gynnas barn av att tränas till att bara göra som de blir tillsagda utan att tänka, känna och göra saker själva?

Är det i så fall ett samhälle som det i sin helhet är positivt att vara arbetarklass i? Eller människa över huvud taget? 

Och vilka yrken är det egentligen vi behöver utbilda människor för? Enligt stora organisationer som OECD, UNESCO och IOE (internationella samarbetsorganisationen för arbetsgivare världen över) innebär robotisering och AI att många yrken kommer försvinna eller förändras kraftigt. 

De arbeten som robotar och AI inte kan ta över är de som kräver mänskligt omdöme, empati och icke regelstyrda rörelser.

I stället för att pressa alla elever genom samma fyrkantiga hål skulle skolan (och samhället) kunna se, ta vara på och uppmuntra alla sorters begåvningar

Att trösta eller undervisa barn, dra rör i folks badrum, renovera fönster eller hjälpa en senil åldring är saker som datorer och robotar inte kan klara lika bra som människor. 

Typiska arbetaryrken är alltså framtidsyrken. Samtidigt blir sådant som social förmåga, kritiskt tänkande, demokratisk förmåga, initiativkraft och känsla av gemenskap och tillit generellt allt viktigare att skicka med unga ut i den värld av globalisering, galopperande miljöförstöring, fake news och ökande fascism vi lämnar över åt dem.

Vi behöver fundera över hur en skola ser ut som ger nödvändiga faktakunskaper till alla utan att skada de förmågor och värden vi också vill skicka med barn och unga.

Om målet är ett samhälle där det står oss alla fritt att välja yrke oavsett bakgrund, där vi vill att folk ska må bra och där allas potential tas till vara på bästa sätt bör vi fostras till att tänka fritt, och handla med förstånd inte till att underkasta oss andras vilja eller bara leva upp till mål andra satt upp. 

Återkommande får jag höra att de som förlorar mest på en skola utan mycket plugg och disciplin är arbetarklassens barn. Det får mig att slå bakut

Problemet är alltså inte att alla unga inte går på högskola. Problemet är att pluggyrken fortfarande ses som mycket finare. 

Vad gör det med unga med praktisk begåvning och drömmar om ett hantverksyrke om de ideal som ständigt förmedlas är långa studier? 

En syn som också bidrar till att göra en massa människor olyckliga på kontor eftersom de skulle trivts bättre med ett praktiskt yrke men valde status framför välbefinnande. 

Det här underförstådda föraktet för arbetaryrken syns även i synen på de olika gymnasieprogrammen. Många vill att alla gymnasieprogram ska vara studieförberedande.

Ingen propagerar för det omvända: att alla gymnasieprogram ska ge kompetens för ett konkret yrke direkt efter gymnasiet. 

Någon som läser samhällsprogrammet skulle ju till exempel kunna ges kunskaper inom handel eller vaktmästeri, naturprogrammet ge undersköterskekompetens.

Att trösta eller undervisa barn, dra rör i folks badrum, renovera fönster eller hjälpa en senil åldring är saker som datorer och robotar inte kan klara lika bra som människor

Men vi tycks inte särskilt angelägna om att genom skolsystemet höja statusen för praktiska yrken eller underlätta för alla att få jobb efter gymnasiet, utan nöjer oss med att möjliggöra klassresor. Dock bara åt det håll vi uppfattar som uppåt i hierarkin. 

Låt mig slå fast: det är hierarkin, och en skola som bidrar till att bevara den, som är problemet. I stället för att pressa alla elever genom samma fyrkantiga hål skulle skolan (och samhället) kunna se, ta vara på och uppmuntra alla sorters begåvningar. 

Dagens barn och unga skulle kunna ges en chans att uppfatta utbildning som en väg som leder till en plats dit man vill komma – och till ett samhälle som man vill leva i. Den känslan kommer inte genom yttre disciplinering. 

Arbetarklassens barn behöver samma saker som alla andra barn: stöd att lära på sina villkor, hjälp att ställa upp mål och lyhördhet inför vilka de är.

• Eva-Lotta Hultén

  Författare till boken Vad ska vi med skolan till?