En gång i tiden handlade riksdagsarbetet om att finna majoriteter. Numera består riksdagsarbetet mest av att inte bli stoppad av minoriteter.

En minoritet kan aktivt eller – vilket är ännu märkligare – genom sin blotta existens orsaka att förslag faller eller aldrig läggs fram.

Ett exempel är Centerpartiets lustiga påståenden att Vänsterpartiet är ett sovjetkommunistiskt parti som i själ och hjärta älskar Stalin – eller någon annan på måfå vald sovjetledare.

Naturligtvis tror inte centerpartister själva ett skvatt på denna egenfabricerade lögn.

Men genom att som liten borgerligt parti börjar fabricera kopplingar som inte finns vill de skära av så mycket som möjligt av Vänsterpartiets inflytande och öka utrymmet för centerpolitik.

”Bäst att lägga ned frågan”

Ett annat exempel är förslaget om att höja minimilönen för arbetskraftsinvandrare. Frågan aktualiserades när Moderaterna för en tid sedan bytte fot och också ville se en höjd minimilön.

Inom Socialdemokraterna, som förespråkat en höjning sedan lagen infördes 2008, uppstod nu en underlig debatt där en del ville att partiet skulle släppa kravet på höjd minimilön eftersom Sverigedemokraterna nu också vill se en höjning.

Att Moderaterna bytt fot var väl okej. Men att lägga fram ett förslag om man riskerar att SD nu efter 13 år skulle rösta för förslaget? Nej, det skulle nog vara bäst att lägga ned frågan.

Men samarbetar verkligen Socialdemokraterna med Sverigedemokraterna om de nu återigen skulle lägga förslag som man lagt alltsedan 2008, då SD inte ens fanns som riksdagsparti?

Infantiliserar realpolitiken

Realpolitik är att försöka hitta majoriteter för förslag i riksdagen. Samarbete däremot handlar om den långsiktiga politiken, om grundläggande politiska frågor, ytterst om vilket samhälle vi vill ha. Och däremellan är det en avsevärd skillnad.

I dag har dock realpolitik och samarbete mixats ihop till svårtydd sörja där alla kan anklaga alla för att obstruera.

Men vad innebär egentligen ett samarbete?

Realpolitiken, där man letar majoriteter i kammaren och utskotten, kan ses som det dagliga arbetet i riksdagen.

Att byta politik utifrån vad andra partier röstar på infantiliserar realpolitiken.

Kraven ställs från vänster

Första steget mot samarbete tas i stället vid förhandlingar i sakfrågor.

Den tidigare Moderatledaren Anna Kinberg Batra skapade stora rubriker när hon 2017 tyckte att Moderaterna skulle börja förhandla med Sverigedemokraterna i sakfrågor.

”Förhandlingar” innebar enligt henne ett givande och tagande runt förslagen. Först här handlar det alltså om någon form av samarbete mellan partier.

Anna Kinberg Batra betonade dock att hon inte vill ha något samarbete runt budgeten och hon ville inte heller ha något samarbete runt regeringsbildningen.

Dessa två trappsteg skulle skapa ett än närmare samarbete som hon inte ville ha.

Både till höger och till vänster finns partier som nu befinner sig på det andra steget på samarbetstrappan, med samarbete runt budgeten.

Till vänster är kraven i full gång från Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet med krav för att stödja en S-budget.

Också inom högerblocket är samarbetet igång med nästa års val som slutmål.

Samarbetets slutsteg

Gränsen som Anna Kinberg Batra ansåg som omöjlig att överträda, att samarbeta i budgetarbetet, har den nuvarande ledaren Ulf Kristersson sedan länge passerat. Det konservativa blockets budgetpolitik i händelse av en högervinst vid valet 2022 har under lång tid stötts och blötts bland högerpartierna. Jimmie Åkeson har ett flertal gånger lämnat en fullödig lista på krav som ska tillgodoses för att SD ska stödja Kristersson som statsminister vid en rödgrön valförlust.

Det som fortfarande är oklart i relationen mellan de konservativa högerpartierna och SD är det sista steget i samarbetstrappan:

Bilda regering tillsammans.

SD har givit olika bud om de kräver plats i en konservativ regering eller inte.

Rata inte egna politiken

Här finns dock slutsteget i ett samarbete mellan partier. Når partierna hit har de inte bara lyckats enas om vilken övergripande politik de ska föra för landet, de har också enats om att i regeringsställning gemensamt genomföra denna politik.

Det är och bör dock fortsatt vara en himmelsvid skillnad mellan att rösta på sina egna förslag i enskilda sakfrågor och å andra sidan inleda klättringen i samarbetstrappan, först med förhandlingar i sakfrågor, därefter förhandlingar om budgeten och slutligen med förhandlingar om en gemensam regering.

Socialdemokraterna gör ett stort misstag om de snubblar redan på plan mark och ratar sin egen politik i rädsla för ett samarbete som inte existerar.