Det finns ingen anledning börja att slentriankramas igen!

ESSÄ. Stopp min kropp! skriker min väns dotter och lyfter bestämt handen när min katt för femte gången jonglerar med hennes gosedjurstiger. Hon är två år.

Och tack vare Rädda Barnens undervisningsmaterial har hon, liksom de flesta barn som gått i förskola det senaste decenniet, lärt sig sätta gränser. 

Det funkar i och för sig sådär när det kommer till att kommunicera med katter, men ryggradsreflexen finns ändå där: Det är jag själv som bestämmer var min privata sfär tar vid. 

Coronapandemin har för mig varit något av en befrielse, ett andrum. Jag har nämligen inte behövt kramas.  

I media har det talats om att ”då kan du krama dina barnbarn igen”. Men vi vet alla att de flesta barn numera inte tvingas till att krama mor– och farföräldrar. När jag var barn tvingades ingen till att krama sina barnbarn, vilket kan vara en av anledningarna till att kramar inte är en självklarhet för mig. 

Mina far- och morföräldrar var inte känslokalla, men kärleken visades i form av mer eller mindre goda bakverk och broderier. Kramarna kom när jag själv hade blivit äldre och morfar kramade mig först när han blivit så gammal att hans hälsa vacklade. 

Ungefär samtidigt började han bry sig mer om att klappa katter än att skjuta katter. 

Eftersom att sätta handen framför kroppen kan ses som lite väl aggressivt tänker jag att en glad vinkning räcker både vid hej och hej då. Att sätta handen på bröstet och säga hej funkar också

Adam Svanell skrev i Svenska Dagbladet hösten 2016, apropå vår statsministers synpunkt att en miljöpartistisk politiker i Stockholm vägrat skaka hand med en journalist. 

”Stefan Löfven har fått rättmätig kritik för sitt tondöva uttalande: att i Sverige ttar vi alla människor i hand. Det egentliga regelverket för hälsningar sitter ju djupt inpräntat i oss: I Sverige kramar vi alla vi har känt i mer än 20 sekunder.” 

Efter en intervju med en livstidsdömd person utrycker jag min lättnad över att han inte försökt krama mig före eller efter intervjun. Ja, för det har även förekommit i mitt arbete att kramar har getts och tagits emot utan, för mig, något syfte när det finns andra sätt att ta farväl på. 

Jag säger till den livstidsdömde att jag kanske slapp kramen för att han suttit inne så länge, över tjugo år, och att han nog är lyckligt ovetande om det eskalerande kramandet utanför murarna. Men icke. 

Han är lika glad som jag över att slippa kramas. Klängandet har nämligen tagit sig in på de svenska anstalterna. Män som är dömda för mord och andra grova brott kramar gamla vänner när de dyker upp i cellen bredvid.  

Men det är inte bara främlingar som jag har varit glad att slippa omfamna. Jag själv har kramat vänner och bekanta i överflöd. Så till den grad att det slutat ha någon betydelse.

Eller snarare; inte haft den betydelse som jag vill att en kram ska ha. Det vill säga ”jag tycker verkligen mycket om dig”. ”Åh, vad jag har saknat dig!”, ”Kul att träffas, dig vill jag lära känna bättre”. 

Ingen har slentriankramats på ett och ett halvt år, det finns ingen anledning till att vi ska börja igen. Vi måste passa på innan folk går tillbaka till dåliga vanor

Eller när jag känner mig svag och till och med ber om en kram. ”Jag är trygg med dig så jag kan tänka mig att kramas i över sex sekunder så att oxytocin börjar att frisättas”. 

Under pandemin har jag således även slutat att krama mina vänner i tid och otid. Detta har även överförts till min digitala kommunikation. Jag har i princip slutat att skriva ”kram” och blir därtill misstänksam när folk som jag aldrig har träffat skriver det till mig. 

Vad vill de egentligen? 

Jag kommer på mig själv med att vara stressad inför kommande sociala event. Hur ska jag göra för att säga nej? För det är ju inte som om jag inte har försökt tidigare. Tagit några steg tillbaka, vinkat, skakat hand – för att likväl få en väninnas chefs armar kring halsen. 

Eller när en ny bekants kindpuss hamnade på halsen, då jag försökte dra mig ur hans grepp. Samma bekant berättade att han vid ett tidigare tillfälle kramat Ann Heberlein, som han aldrig tidigare träffat, för att markera att i alla fall han inte hatade henne. 

Kram kan alltså även betyda ”jag hatar inte dig”. Vem vill ha en sådan kram från en främling? 

En god vän förklarar att jag lider av något som kallas för FONO – fear of going back to normal. 

Det vill säga, jag vill inte att samhället ska se ut som det gjorde innan coronapandemin. 

Ingen har slentriankramats på ett och ett halvt år, det finns ingen anledning till att vi ska börja igen. Vi måste passa på innan folk går tillbaka till dåliga vanor. 

vi vet alla att de flesta barn numera inte tvingas till att krama mor– och farföräldrar. När jag var barn tvingades ingen till att krama sina barnbarn, vilket kan vara en av anledningarna till att kramar inte är en självklarhet för mig

De som vill får naturligtvis kramas – men inte om någon har gjort Stopp min kropp!-tecknet – för vuxna.

Eftersom att sätta handen framför kroppen kan ses som lite väl aggressivt tänker jag att en glad vinkning räcker både vid hej och hej då. Att sätta handen på bröstet och säga hej funkar också.

I nödfall, vilket jag redan hunnit råka ut för, är att vara övertydlig och helt enkelt göra ett krysstecken men armarna framför kroppen. 

På en vett och etikett-sida på nätet läser jag att det är helt i sin ordning att säga: ”jag sparar mina kramar till min make och barn.”

Nu har jag ju varken make eller barn, men katt. Som jag tvångskramar. För katter vet ju tack och lov inte vad stopp min kropp betyder.