Kriminaliteten. Integrationen. Välfärden. Klimatomställningen.
Ungefär så kan man summera vad Magdalena Andersson tänker syssla med om hon väljs till socialdemokratisk partiordförande i november. I dag nominerades hon i alla händelser av partiets valberedning och vid en pressträff på partihögkvarteret Sveavägen 68 lovade Andersson att stå för både framtidstro och tron på politiken.
Det kan behövas. Utanför Sveavägen 68 finns en verklighet där 454 000 personer står arbetslösa. Kan de tro på framtiden? På politiken?
Precis som Stefan Carlén och Christer Persson skriver i sin nya bok Sysselsättningskoden så beror den höga arbetslösheten på tre decennier av misslyckanden. Under dessa 30 år har Sverige varit ett land där finanspolitiken varit instängd i kvävande ramverk och penningpolitiken sköts av teknokrater på Riksbanken.
Fångad i reformutrymmet
Inflationsbekämpning har sedan dess gått före arbetslöshetsbekämpning. De politiska idéerna har bara kunnat tänkas om de ryms inom det så kallade reformutrymmet, det vill säga de pengar som blir över när statens utgifter inte tillåts växa i takt med de ökade skatteintäkterna.
Nödvändiga satsningar på arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitiken har inte tillräckligt väl rymts inom reformutrymmet. I stället har vi fått en allt större grupp långtidsarbetslösa, 182 200 personer i dag.
Det politiska etablissemanget har ägnat årtionden åt att försvara låga statsskulder, höga räntor och budgetöverskott. Alternativet vore finanspolitiskt och politiskt kaos, mässade man. Hög arbetslöshet, för låga investeringar och framväxande högerpopulism var ett pris man var beredda att betala.
Sedan kom coronakrisen. Magdalena Andersson släppte på budgetdisciplinen. Företagen skulle räddas, löntagarna värnas, många miljardpaket har lanserats för att hålla i gång ekonomin. De massiva statliga räddningspaketen bevisade att det omöjliga var möjligt: enorma underskott är inte farliga utan helt nödvändiga om man vill bygga Sverige starkt. Men någon verklig omsvängning blir det inte, om man får tro finansministern. Snart är det dags för ansvar, hårda prioriteringar och kamp mot statsskulden.
Sedan Magdalena Andersson blev finansminister har hon amorterat 251 miljarder på statsskulden, och precis som PM Nilsson på Dagens Industri noterat så är det hennes största enskilda satsning som finansminister. ”Hon hade kunnat använda hela summan för att till exempel bygga nya stambanor och ändå haft en sjunkande statsskuld som andel av BNP”, skriver Nilsson.
Gör livet lättare för vanligt folk
Det där måste faktiskt den kommande partiordföranden omvärdera. Det behövs politiskt mod att strunta i regelverk som inte gör det möjligt att pressa ned arbetslösheten och göra livet lättare för vanliga människor.
Folk måste sättas i arbete, folk måste kunna ta jobben som finns och växer fram. Det behövs enorma satsningar på infrastruktur och bostäder, på utbildning och arbetsmarknadsinsatser.
Ska Socialdemokraterna vara trovärdiga i sin kamp mot kriminalitet och segregation kan partiet inte svika när det gäller full sysselsättning.
Kampen för full sysselsättning är en kamp mot missmod och desperation. Kampen mot arbetslösheten är en kamp för välfärden och klimatomställningen. För individens frihet, för jämlikheten och sammanhållningen.
Den kampen måste faktiskt Magdalena Andersson leda.
