Ann Linde: Ambassaderna ska jobba mer med fackliga rättigheter

Ett hundratal fackliga företrädare mördas varje år för sitt engagemang, i ett sextiotal länder har fackliga fängslats och strejkrätten har inskränks i över 100 länder, enligt världsfacket Ituc. Samtidigt sjunker antalet länder som räknas som demokratiska.

Den svenska regeringen har sedan flera år tillbaka satsat på att stödja demokratin i utsatta länder och nu tas ett nytt steg. Tolv ambassader ska specialisera sig på att jobba för att stärka fack och förbättra mänskliga rättigheter. 

– Vi kallar det för inspirationsmyndigheter, säger utrikesminister Ann Linde (S). 

– Det är en signal till samtliga utlandsmyndigheter att de nu måste stärka fokuset på arbetsmarknaden och fackliga rättigheter. Myndigheterna ska hitta sätt att jobba med fackliga frågor. Ordna konferenser, bjuda in människor, ta upp dessa frågor med regeringarna och uppmärksamma arbetsvillkor. Nu är det snart fotbolls-VM i Qatar och då är det viktigt att vår ambassad där uppmärksammar arbetsvillkoren där. Ambassaderna ska även lägga in de här frågorna då de till exempel får besök.

Tanken är att de tolv inspirationsmyndigheterna ska fungera som en sorts murbräcka som ska vara ett föredöme för de drygt hundra utlandsmyndigheter – ambassader, representationer, konsulat och liknande – som Sverige har runt om i världen. 

Den svenska ambassaden i Bangkok har dragit igång sin satsning.

I Thailand jobbar hälften av de 40 miljoner arbetarna inom informell sektor och andelen fackligt anslutna är mycket låg, kring 3–4 procent av arbetskraften. Fackligt aktiva utsätts ofta av trakasserier och landet – som är en diktatur – har även nästan haft fem miljoner migrantarbetare vars sysselsättning drabbats hårt under pandemin. 

Landets fackföreningar och demokratirörelsen har det med andra ord tufft. 

Ambassaden i Bangkok har jobbat på klassiskt sätt. De knyter kontakter, ordnar möten och arbetar för att synliggöra läget för bland annat fackliga organisationer genom att bjuda in FN:s arbetsmarknadsorgan ILO, företag och landets regering. Den lägger även upp bilder på fackligt aktiva på sin Facebooksida som har över 100 000 följare. 

Det nya är inte så mycket metoden utan att fokuset på facken har ökat. 

Kommer ambassaderna att tillföras extra resurser för det här?

– Man tillför inte extra resurser på det sättet. Man får inte mer för att jobba med till exempel feminism eller export. Det går inte till så. Det är en politisk styrsignal, säger Ann Linde. 

Ni satsar på att stärka facken. Men gör ni det för att ni ser att facken just nu har möjligheter att bidra till en demokratisk utveckling, eller handlar det egentligen om att ni vill hålla dem under armarna i en tid då många fack tappar medlemmar?

– Det kan vara båda delar. Vi ser en kraftig tillbakagång för den demokratiska utvecklingen i världen. Institutet V-Dem i Göteborg mäter demokratiutvecklingen och de visar svart på vitt att demokratin har gått bakåt. Allting från media, val och möjligheter för människor att delta i olika organisationer. Allt!
– Endast mellan 8–15 procent i världen bor i ett demokratiskt land. Därför går ungefär en fjärdedel av vårt bistånd till demokratiutveckling. Den här regeringen är benägen att fortsätta med det men vi ser att andra partier endast vill ha humanitärt bistånd. Det tror vi skulle vore helt förödande. Humanitärt bistånd behövs, men om man inte också har ett utvecklingsbistånd som satsar på att människor också ska kunna bestämma över sina egna liv och sin framtid så missar man den långsiktiga delen.

Satsningen på de tolv ambassaderna kommer drygt ett och ett halvt år efter ett annat utspel som Ann Linde gjorde i Arbetet Global.

I samband med utrikesdeklarationen i februari 2020 så berättade hon att ambassaderna i skulle ges i uppdrag att rapportera om fackens situation. Det fick den dåvarande LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, att utbrista ”som ljuv musik i en fackpamps öron”.

I den intervjun bjöd utrikesministern in fackliga företrädare till ett samtal för att diskutera hur den svenska utrikespolitiken mer skulle stötta fackliga organisationer. 

Dessutom drog utrikesdepartementet igång en trestegsutbildning för samtliga anställda som nu håller på att lära sig mer fackens situation och mänskliga rättigheter. En kortare – mikroutbildning – har redan dragit igång. Den andra utbildningssteget riktar sig mot diplomatprogrammet och i ett tredje steg ska det genomföras en fördjupningsutbildning. Syftet är att öka fokuset på dessa frågor men också att facken ska användas för att stärka demokrati. 

Det är lätt att förstå vikten av utbildning men bidrar det till någon förändring? Vi ser ju som du säger att demokratin backar?

– Man kan alltid säga så. Eftersom vi inte får någon omedelbar effekt så kan man skita i att göra någonting. Det är den värsta inställningen av alla. Om du inte ens är beredd att försöka göra förbättringar och påpeka problem, då kan man lika gärna lägga ned, sluta jobba med fackliga rättigheter. Det är inte vår attityd. Det här är ett långsiktigt arbete. Därför har vi utbildningar för våra diplomater. Det är därför vi har lanserat de här tolv inspirationsmyndigheterna. 

Om du skulle förklara för någon som undrar vad det spelar för roll att ta upp fackliga rättigheter i en rapport från en ambassad, vad skulle du säga då?

– Rapporterna sätter strålkastarljuset på frågan. Precis som när man tar upp hbtq-rättigheter eller kvinnors och flickors rättigheter. Arbetares rättigheter har inte kommit upp på ett naturligt sätt tidigare när vi har diskuterat bistånd eller tagit upp frågor i FN:s råd för mänskliga rättigheter eller andra FN-organ. Därför är det viktigt, och därför är det viktigt att fler regeringar börjar göra likadant.

Vilka andra regeringar kan du draghjälp ifrån då?

– Jag hoppas på att norra Europa ska bli rött. Nu i Norge, kanske även Tyskland. Hela Norden är röd-grön nu. Sen får vi starkt stöd från Portugal och Spanien som lyfter de här frågorna. 

När du gjorde utspelet för ett år sedan så sade du att en del i arbetet för att stärka fackliga rättigheter var att besöka fackliga ledare. Nu har ju coronapandemin ändrat förutsättning, men har du gjort det? 

– Ja, det har jag. Jag behöver inte kräva det. När vi är på en resa så ordnar vi det själva också. Jag får inte bara ett program från en regering utan vi arrangerar själva möten. Jag träffar jag fackliga ledare, journalister, hbtq-personer och feminister. Det är en rutin. Nu på FN:s generalförsamling har vi lagt in möten om fackliga rättigheter i New York och jag har bett om att få träffa amerikanska fackliga ledare. Det är inte inom ramen för FN utan möten vi själva ordnar.