När tystnade Ann Heberlein?

KOMMENTAR. Teologidoktorn Ann Heberlein har skrivit en bok om sin resa från etablissemang till svensk alternativhöger och tillbaka igen. Författaren beskriver i boken hur hon lämnat offentligheten efter att ha utsatts för det svenska debattklimatet.

Det hon valt att debattera innan dess var exempelvis migration, det etiska i att ge tiggare pengar, eller invandringens påverkan på våldtäktsstatistiken. Heta och upprörande ämnen, absolut.

Fallet är inte alls en illa skriven bok. Bitvis intressant, inte sällan rolig. Ärlig, men också oerhört enögd i sin berättelse om en människas påstådda uppgång och fall. Åtminstone för den enögde läsaren.

Därför kan vare sig DN:s eller Expressens intervjuer med Heberlein beskrivas som annat än direkt inställsamma. Där får hon i stort sett orera fritt utan att någon tycks ha gått igenom de texter hon faktiskt skrev under de där åren och frågat sig vad som kan ha upprört så mycket.

Kanske kommit med något av de exempel på kontroversiella ämnen hon om och om igen påstår i sin bok att ingen av hennes rasande belackare kan ge?

Vissa inom vänstern vill påstå att cancelkultur inte finns, sådan är inte jag. Det vore befängt i dagens ryktesekonomi på sociala medier där så mycket hänger på ditt goda anseende

Alex Schulmans recension i DN verkar även den ha skett under någon sorts hjärnsläpp. Han känner dysterhet över att samhällsklimatet fått Heberlein att tystna. Hur länge då?

Under det enorma tidsspann som gått mellan nuvarande boksläpp och hennes medverkan i Sveriges Radios halvtimmeslånga intervju med Katarina Hahr 16:e november förra året? Även den i stort sett utan kritiska frågor.

”Nu passar det”, ryter tweedspöket Johan Hakelius från sitt gods och beskriver det som hänt Heberlein som en deplatformering där alla teg när den hände. Trots att ingen teg. Det kom hur många debattsvar som helst på Heberleins texter. Och intervjuer. Och panelsamtal. På landets största plattformar. Det har jag läst i en nyutkommen bok, av Ann Heberlein.

Jag kommer till slutsatsen att antingen så har ingen inblandad läst boken, eller så är skribenter på borgarpressen på tok för högavlönade och privilegierade. För vad är det egentligen för undergång vi ser under de fem år som beskrivs i Fallet? 

Förutom uppbrottet med två stora tidningars kulturchefer, en inställd bokutgivning på ett Bonnierförlag, uteblivet filmstöd hon anser vara konsulenten Baker Karims påfund och att hon slutat på Lunds universitet efter en arbetsplatskonflikt där parterna ger olika bild av händelsen, är det inte helt uppenbart.

Det är inte alls en illa skriven bok. Bitvis intressant, inte sällan rolig. Ärlig, men också oerhört enögd i sin berättelse om en människas påstådda uppgång och fall. Åtminstone för den enögde läsaren

Skribentuppdragen på Fokus försvinner för att hon väljer att kandidera till riksdagen. Nätpublikationen Ledarsidorna bryter hon själv med i affekt efter att de påstått att hon tillhört en skjutglad högerrörelse som planerat att ta över Ekerö kommun – det är nämligen aldrig tråkigt inom svensk alternativhöger. 

Problemen med kronofogden uppstår inte för att det saknas uppdrag utan för att Heberlein omvandlat sin enskilda firma till aktiebolag och åker på en skattesmäll då hon glömt sin periodicerade skatt. 

Då får hon förvisso sälja sommarhuset på Österlen. En sorg i sig, absolut. Men hon blir samtidigt kanslichef för skånemoderaterna. Arbetslös är hon i stort sett aldrig.

Crowdfunding i miljonklassen, nya förlagsavtal, bästsäljande böcker, utrymme på i stort sett varenda medieplattform som finns i landet, hästsemestrar i Ungern, moderata grevelajvet Henrik Jönsson som sabrerar kvällens fjärde flaska champagne, en riksdagskandidatur. 

Jag måste ändå säga att om det här är att vara cancelled för högern så låter det som en rätt behaglig tillvaro. 

Ta bara när författaren ska crowdfunda sin nästa bok och stoppas av Kickstarter: ”Det började droppa in pengar på min swish nästan omedelbart. Efter att Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Expressen och övriga pappersmedier rapporterat om att ’Kickstarter stoppar Heberleins projekt´tog det rejäl fart. Det rasade in pengar i sådan takt att det var surrealistiskt.”

Kan någon berätta för Johan Hakelius att detta alltså inte är en normal beskrivning av tillvaron för någon som deplatformerats?

Ändå återkommer och exploateras den här berättelsen om och om igen, trots att den är helt genomskinlig. Får man inte vara i alla rum, är inte ens världsbeskrivning den som räknas. Då är man ett offer för en vansinnig och politiskt korrekt cancelkultur

Ledarsidorna reser till Almedalen där invandringskritiske nationalekonomen Tino Sanandiji, althögerstyrelseproffset Malcom Kyeyune, komikern Aron Flam med flera tar över ett trivsamt vandrarhem och förvandlar det till sin privata Roskildefestival. Fullsatta seminarier. Lastbilsflak till Visby. Gratissprit som flödar. 

Livet verkar rätt… härligt? 

Ärligt talat så tycks Ann Heberlein haft ett betydligt mer aktivt liv än jag själv de senaste fem åren. Men nu lever hon alltså ett tillbakadraget liv i tystnad, något vi alltså kunnat läsa om i flera stora dagstidningar och en bok.

Detta är inte en kritik mot Ann Heberlein utan det bemötande Fallet nu får. För det vi ser är snarare svenskt kulturetablissemangs längtan efter berättelsen om den konservative outsidern. Att normsamhället också skulle ha sina förtryckta sanningssägare, rebeller stöpta i olika källarvalv på anrika universitet eller i Timbros akademier.

Som när Göteborgs Posten i ett lika insmickrande porträtt av Ivar Arpi – arbetstitel idag oklar, jomsviking? – beskrev det som att han skulle ”leva på hemlig ort”. Var han så kontroversiell att han behövde leva skyddat alltså? Nej, han bodde i sommarstugan på grund av en lägenhetsrenovering. 

Att Arpi i nuläget saknar fast anställning har inte heller det med en kvävande politiskt korrekthet att göra utan handlar helt om hans egna beslut.

Ändå återkommer och exploateras den här berättelsen om och om igen, trots att den är helt genomskinlig. Får man inte vara i alla rum, är inte ens världsbeskrivning den som räknas. Då är man ett offer för en vansinnig cancelkultur. 

Vissa inom vänstern vill påstå att denna inte finns, sådan är inte jag. Det vore befängt i dagens ryktesekonomi på sociala medier där så mycket hänger på ditt goda anseende. Givetvis kan detta göras, och har gjorts, till ett vapen.

Det jag vill opponera mig emot är att kalla det för en kultur. För i en kultur finns bara offer. Då finns inte frågor som ”vad skrev du som gjorde folk så arga och gjorde du det verkligen varje vecka i flera år?”, men inte heller ”sparkade du den här personen godtyckligt på grund av ett rykte?” 

Vi blir alla bara ryggradslösa offer för en okontrollerbar och skrämmande våg av cancelkultur i stället för att tala om det som sker i termer av makt och transaktioner. För det skulle kräva personligt ansvar, i en tid där offerrollen ger betydligt mer inflytande, även för de som redan har.