Martin Klepke: Jag jagar livsviktig medicin bland hårschampo

De privatiserade apotekskedjorna skyltar med bantningstips och hårschampo. Men för mig är apoteken inte en plats för livsstilsstyling.
För mig är min livsnödvändiga avstötningsmedicin prio ett.

När jag skrevs ut efter min levertransplantation för 21 år sedan gav läkaren strikta order: Utan medicinen morgon och kväll skulle jag falla i koma inom en vecka och dö inom två.

Så här långt efteråt har kroppen till viss del vant sig. Så slutdagen, tidsfristen innan jag dör om jag inte tar min medicin, har med all säkerhet ökat.

Men den finns där.

Övertalningskampanj för att få medicin

När jag nyligen senast beställde min medicin fick jag en utlovad leveranstid på 1 – 2 dagar.
Dagen efter sköts leveranstiden fram till fem dagar.
Det kom att dröja exakt tolv dagar innan apoteket levererade min medicin.

Skulle jag varit nytransplanterad och stå utan medicin skulle jag alltså ha varit bara två dagar från min bortre gräns, redan avstängd från verkligheten i fem dagar, försvunnen i förgörande koma.

Det sorgliga är att det här inte är ovanligt. Sedan Alliansen privatiserade apoteken 2009 och lät de privatiserade apoteken sätta upp vinstkrav är jakten på min livsnödvändiga medicin en ständig och eskalerande oro.
Att skaffa medicin har blivit en fråga om planering, taktik, övertalning och påtryckningar.

Under den fria marknadens härliga intåg i apoteksvärlden har det också hänt att jag beställt medicin till ett apotek hos en av de privata kedjorna – och fått beskedet att medicinen har skickats tillbaka.

Apoteket skulle blivit tvungna att själva betala för medicinen om de skulle haft den kvar, och det vill de inte för det skulle innebära lägre vinst. Mina udda mediciner tar de bara in om jag garanterat genast hämtar ut dem.
Och ibland tar det alltså tolv dagar för dem att ta in den.

I regel har man som patient dessutom bara tio dagar på sig att hämta ut ny medicin när inköpsspärren som är kopplat till högkostnadsskyddet tas bort var tredje månad.
Nu har jag lärt mig att Sveriges apoteksverksamhet inte fungerar sedan den borgerliga Alliansen privatiserade apoteken så jag har anpassat mig – liksom många andra med mig.

Handlar om liv eller död

På återbesöken sitter patienter i väntrummen och ger varandra tips om vilka apotek som har eller kan tänkas ta in vilka mediciner, vilket leveransbolag som eventuellt kan gå snabbare än något annan, och hur man ska kunna kringgå regler och ändå lägga upp en säkerhetsmarginal i medicinflödet.

Patienterna byter info om hur man lyckas med den nödvändiga hamstringen när apoteken inte levererar. Så man slipper hamna i akuta bristsituationer.

Och jag förstår dem. För många av dem handlar det ju faktiskt om liv eller död.
För egen del har jag några gånger blivit tvungen att åka upp till sjukhuset för att få tag på medicin i tid. Jag har också sparat överblivna doser av högre koncentrationer av min medicin.

Den dagen medicinen sinar helt för att inget apotek längre tycker det är tillräckligt lönsamt att ta in den kan jag sönderdela den gamla medicinen till aktuella doser och bli min egen pillertrillare, har jag tänkt.

Men hur gör de människor som bor värre till, långt från sjukhuset där de en gång transplanterades eller där de går på återbesök för någon annan åkomma?
Hur gör de som inte har samma möjligheter att besöka olika apotek eller ringa hit och dit och sitta i telefonköer?
Hur gör de sjuka som inte är bra på språket när medicinen tar slut?

Förkortade liv är troligt

Apotekskedjorna målar ständigt upp siffror som visar en hög täckningsgrad som ingen allvarligt sjuk känner igen sig i. För det är ju inte nässpray det handlar om, eller ens Alvedon. Att varje person som känner för att borsta tänderna har både tandborste och tandkräm tillgängligt på närmaste apoteket båtar föga för en person som saknar sin sköldkörtel- eller transplantationsmedicin.

Att utebliven eller försenad medicin har orsakat hälsoskador och med stor säkerhet också förkortade liv är inte bara möjligt utan i högsta grad troligt.

Hur många liv ska vi alltså fortsätta offra för att hälsoföretag ska kunna göra sina ägare rika?
Hur många tee-avgifter till golfbanor i skatteparadis har vi inte redan betalat genom våra skatter för att de borgerliga partierna, M, KD, C och L fick för sig att näringslivets höjdare skulle få må bra på skattebetalarnas och de sjukas bekostnad?

Framtiden är vad vi formar den till. För naturligtvis går den misslyckade apoteksreformen att vrida tillbaka. 1970 tog riksdagen beslutet att förstatliga de privata apotek som då fanns. Det går att göra så nu också.

Förstatliga apoteken

Skälen till förstatligandet var enligt den statliga utredning som 1969 föregick förstatligandet dels att det ansågs oetiskt att göra vinster på att distribuera medicin. Att som sjuk få tillgång till medicin sågs som en medborgerlig rättighet som inte skulle styras av vinstkrav.

Dels och framför allt ansågs statliga apotek vara den mest säkra vägen att göra medicin tillgänglig för dem som verkligen behöver den.

Och på denna punkt fick utredningen mer rätt än vad någon hade kunnat drömma om. Privata apotek kommer alltid att prioritera största möjliga vinst när de väger tillgången mot lagerhållning och leveranskostnader.
Vinsten styr de privata apoteken, inte de sjukas behov. Endast samhällsägda apotek kan garantera tillgång till livsnödvändig medicin.

Därför måste apoteken återförstatligas.