Det är för lätt att hata överklassen

ESSÄ. Hemliga sällskap slutar aldrig fascinera. Särskilt inte om medlemmarna hör till världseliten i ekonomi och politik. Frimurare, Illuminati, brittiska Hellfire-klubbar, Yales Skull and Bones och det där studentsällskapet vid Oxford där David Cameron sägs ha bonkat bacon med ett grishuvud. 

I svensk kontext får de hemliga sällskapen ett särskilt skimmer. I det jämlika välfärdslandet känns inslaget främmande.

Eliten blir exotisk, nästan mytisk. Henrik Schyfferts nysläppta internatskolethriller Zebrarummet (Viaplay) skruvar upp konceptet till max. Här blir också internatskolans elever och föräldrar en projektionsyta för mytbildningar kring överklassen och dess makt.

Det hemliga sällskapet – i Zebrarummet kallat Erastes Anoteri, vilket hobbygrekiskan översätter till något i stil med ”de högsta älskarna” – existerar i gråzonen mellan verklighet och konspirationsteorier.

Att Hillary Clinton skulle bedriva en satanistisk pedofilring, också kallat Pizzagate, är konspiration. Att det fanns en internationell ring för sexhandel av minderåriga kring finansmogulen Jeffrey Epstein är verklighet. Att en judisk finanselit styr världen är en nazistisk myt. Att världen rymmer 2755 miljardärer och att världens rikaste samverkar kring gemensamma intressen är verklighet. 

Överklassen äter sina egna barn. De värsta övergreppen begår de mot sig själva i den initierade klicken. Ett sådant system sprängs förr eller senare inifrån

När det kommer till den globala eliten är det inte alltid lätt att veta var gränsen för fiktion går. Ingen vet om det där med David Cameron och grishuvudet faktiskt är sant, men det skulle kunna vara. Zebrarummet gör det ändå för lätt för sig. Överklassen blir pastisch. 

I öppningsscenen anländer internatskoleeleverna för ett nytt läsår. Klubbens medlemmar står avskilda i ett tornrum. Här tar de kokain och spionerar på de nya elevkullarna genom kikarsiktet på ett gevär. Och så fortsätter det.

Elitens ruttna dekadens skildras i kontrast mot eleverna på den kommunala skolan. Här är alla snälla, mot odds som socioekonomi och skolans brist på pengar. En är gravid, en annan är lesbisk, en tredje langar på grund av omständigheter. 

Zebrarummet försöker förklara maktens tjusning och mekanismer – seriens centrala mordgåta är en fond – men fastnar i psykologiseringar och lyckas aldrig koppla eliten till samhället den påverkar. Ojämlikhet skapas inte av en klicks brist på moral mot en god massa, utan av ekonomiska system som styrs av vinst och expansion. Ondska är sällan en faktor på konkurrensutsatta marknader.

När finanseliten går in i kritiserade eller brottsliga affärsverksamheter finns det ett batteri av förklaringsmodeller att ta av. Man kan säga att affärsverksamheten ändå bidrar till något annat gott i samhället.

Visst. Arbetarna jobbar 16 timmar per dag 7 dagar i veckan och tjänar minimilön, men vi har åtminstone asfalterat en väg i byn. Sälja vapen till Saudiarabien kan kanske bidra till demokratin. Och okej, kanske ser det dåligt ut, men om inte vi skulle göra affär här skulle någon annan göra det. 

Kriminologin har länge intresserat sig för den här typen av rättfärdiganden. Man kallar det neutraliseringstekniker. I Sverige har teorierna bland annat applicerats på Lundin Oil, efter de misstänkta folkrättsbrotten i Sudan, av forskarna Janne Flyghed och Isabel Schoultz.

Dåvarande vd:n Magnus Nordin försökte till exempel rättfärdiga Lundin Oils närvaro med att man bidragit till att inbördeskriget i Sudan ”uppmärksammats på ett bättre sätt”. Ian Lundin har uttryckt sig liknande. Media brydde sig inte om konflikten förrän företag från väst bedrev verksamhet där. Och därför är allt av godo. 

Elitens ruttna dekadens skildras i kontrast mot eleverna på den kommunala skolan. Här är alla snälla, mot odds som socioekonomi och skolans brist på pengar. En är gravid, en annan är lesbisk, en tredje langar på grund av omständigheter

Framförallt var Lundin Oil enligt egen utsago bättre för Sudan än andra företag. Lundin Oil drevs av skandinaviska värderingar och därför av bättre moral. Kinas folkrättsbrott, till exempel, hade alltså kunnat bli värre än de misstänkta svenska.

Blir oljeexploatering i ett krigsdrabbat land en konkurrensfördel kommer någon att utnyttja det. Liksom någon annan kan använda ett slappt system för arbetskraftsinvandring för att pressa ned lönerna i Sverige.

Och när ett företag har börjat tvingas andra efter. Så närs ojämlikhet för vissas vinning på andras bekostnad. Inte för att internat­skoleelever som bryr sig mer om kokain än sina medmänniskor nätverkar bakom stängda dörrar. 

Zebrarummet försöker förklara sina elevers ondska genom deras föräldrar. Varje elevfest klipps ihop med de vuxnas fester. Klubbens nuvarande medlemmar läggs samman med alumnerna.

De är rika, frånvarande, kalla, kalkylerande. Det blir också Zebrarummets största mytbildning. En sorts tröst för alla som ser på. Överklassen äter sina egna barn. De värsta övergreppen begår de mot sig själva i den initierade klicken. Ett sådant system sprängs förr eller senare inifrån. 

Men bara för att en tanke tröstar betyder det inte att den är sann.