Barnmorska: ”Varför flyr vi från ett jobb vi älskar?”

Kollega gick dubbelpass flera dagar

”I snitt får jag tre sms om dagen under sommaren med frågan om jag kan ta extrapass. Kollegor blir uppringda när de är på semester eller föräldralediga: ”Snälla, kan du komma in och jobba?”

En kollega gick dubbelpass flera dagar på raken, från 06.45 till klockan 22. Med ansvaret för en halv BB-avdelning, det vill säga nio mammor och nio nyfödda.

Det vore inget problem att ta några extrapass på sommaren om vi hade bra arbetsmiljö och bemanning resten av året. Men vi gick in i den här sommaren med ett supertungt år bakom oss. Och vi mindes förra sommaren. Vi var rädda.

”Oro när du kommer till passet”

Redan när du kommer till ditt pass har du oron i dig, för du vet hur hårt det kan bli. Du slängs in i jobbet, hinner knappt prata med kollegorna. Kontroller ska göras, det är rond med läkarna… Du blir fast med en mamma som behöver hjälp med amningen, men utanför ringer klockorna. Du räcker inte till.

Gå på toaletten? Fort som tusan i så fall. Lunch? Nej, nej. Eller, jag kastar i mig vid datorn, efteråt minns jag inte vad jag har käkat.

Jag blev barnmorska för att jag vill hjälpa människor. Och för den magi som uppstår i förlossningssalen. Förväntningarna, spänningen, hormonerna.… Jag kan rysa när jag kommer in i rummet, det är sådan power.

Jag arbetade som sjuksköterska tidigare. Då gjorde jag mina arbetsuppgifter och lämnade dem. Barnmorska är jag.

Dysfunktionell verksamhet

Men jag vet inte hur länge jag kan gilla den här verksamheten när den är så dysfunktionell. Vi ska inte ha skrämselpropaganda, men att det sällan händer något allvarligt beror på att personalen vänder ut och in på sig själv.

Vi ger och ger utan att få tillbaka av arbetsgivaren. Det är en sorg. 

Jag har en förhoppning: Att vi ska öppna en ny vårdform med sammanhållen vårdkedja. Då följer ett team med några barnmorskor kvinnan under graviditeten, förlossningen och eftervården.

”Varför flyr barnmorskor?”

En massa forskning visar att det är bra. Patienterna blir tryggare, det blir färre komplikationer, och det hjälper dem med förlossningsrädsla.

Det funkar utomlands och det funkar vid Karolinska i Huddinge. Men i Göteborg får vi höra av politiker och läkare att det inte går, jag vet inte vad som ligger bakom.

Det här skeppet håller på att sjunka. Det gör inte jag – inte än. Men politikerna måste fråga sig: Varför flyr barnmorskor från ett yrke de egentligen älskar?”