Innan den här texten är slut ska den handla om gängskjutningarna och våldet. Men vi behöver ta en omväg först. Häng med.

Det absolut vanligaste missförståndet om politik är att allt skulle bli bättre om vi bara lät experter styra.

Borde inte läkare ha sista ordet om sjukvårdspolitiken? Varför är inte utbildningsnämndens ordförande lärare? Eller för den delen: Hur kan vi ha en svetsare, helt utan högskoleutbildning, som statsminister?

Tänker man så har man inte tänkt klart. Man kan inte svara på frågan “hur bygger vi ett gott samhälle?” om man först inte har en idé om vad det goda samhället är. Och det är ingen neutral fråga för oberoende experter – det handlar om ideologi.

Lever inte i en perfekt värld

Politik, alltså sådant politiker sysslar med, handlar också om att förhandla och väga intressen mot varandra. Vem behöver vad, hur mycket får det kosta. Om det kostar mer här, vem får mindre? Kan vi rättfärdiga det?

Vad händer när läkaren och läraren inte är överens? Eller när läkaren inte är överens med patientföreningarna och läraren står mitt i ett tvåfrontskrig mot rektor och studentkår?

Det betyder såklart inte att olika typer av experter inte ska ha ett inflytande över politiken. Det är bland annat därför det jobbar långt många fler oberoende tjänstemän på Regeringskansliet än politiker. Eller varför varje förslag som läggs först skickas på remiss till alla från relevanta myndigheter till läkar- och lärarfack till patientföreningar.

Gott så.

I den bästa av världar. Men nu lever vi inte i en sådan.

Handlar om liv och död

Det finns tillfällen då politiken avslöjar sina begränsningar. När politikens spel, agendor och spinn tappar markkontakt och bryr sig mer om opinionssiffror och valvinst än om att faktiskt förbättra samhället.

I kris och krig känner politiken till sina begränsningar. Det är då man pratar om borgfred mellan blocken och sätter sig i en koalitionsregering. Om ryssen kommer köper inte Moderaterna kampanjer för att sticka kniven i Socialdemokraterna och vice versa.

Man sprider inte rykten och desinformation bara för att det kanske kan ge bättre valresultat när kriget är över. Eller som under pandemin: partierna anställer inte egna lojala epidemiologer för att debattera i nästa Agenda-sändning. Det hade bara spridit förvirring och fler människor hade dött.

I frågan om gängvåldet råder det inga konflikter om vad det goda samhället är: I det goda samhället finns ingen gängkriminalitet. I det goda samhället skjuter man inte barn. Men politiken har sedan länge tappat kontakten med verkligheten och därmed lösningarna.

Kanske är det dags att betrakta gängkriminaliteten som en kris. Det handlar redan om liv eller död. Man skulle kunna bestämma sig för att instifta en myndighet som får en liknande roll som Folkhälsomyndigheten haft under pandemin (få ned smittspridningen, värna folkhälsan).

Myndigheten får samla expertisen, poliser, kriminologer, socionomer, lärare, civilsamhället och andra aktörer med ett tydligt uppdrag: Få stopp på gängvåldet, men värna demokratin och rättsstaten.

Bättre med färre politiker

Expertmyndigheten får ge politiken tydliga rekommendationer, under veckovisa pressträffar om man så vill. Förklara hur långt straffskärpningar räcker. Väga nyttan av avlyssning mot rättsstatliga principer. Samla lyckade globala och lokala exempel och sprida kunskapen. Vara tydliga när problemens lösning hittas i hur skolan och socialtjänsten är utformad.

Politiken kan såklart välja att inte lyssna, men då får man förklara sig. Nyamko Sabuni får berätta exakt varför Liberalerna vill vräka hela familjer om en enda person i familjen har samröre med kriminella.

Trots att absolut ingen vetenskap finns bakom en sådan lösning. Vill hon verkligen stoppa gängkriminaliteten eller handlar det bara om att rädda sina horribla opinionssiffror?

På samma sätt får januaripartierna förklara varför Arbetsförmedlingen ska privatiseras. Kommer vinstintressen i arbetslöshet verkligen lyfta socioekonomiskt utsatta områden? Enligt de egna tankesmedjorna kanske, men inte enligt någon expertmyndighet.

Expertisen är aldrig en garanti mot snedsteg. Det har bland annat Folkhälsomyndigheten visat. Men det fullskaliga politiska kriget är ett värre alternativ i kris. Det har bland annat USA visat under pandemin. Dessutom är människor, tro det eller ej, mer komplexa än osynliga virus.

Men oavsett hur samhället väljer att möta gängkriminaliteten borde vi vara överens om en sak: frågan skulle må bättre av färre politiker.