Säg, har du nånsin vart i Stockholm City?

Då har du kanske snubblat över eller blivit påkörd av en elsparkcykel. I huvudstaden har antalet sådana här leksaker för vuxna mer än dubblats på några år – 22 000 stycken finns det i staden – och andra trafikanter har bara fått finna sig i det.

Äsch, Stockholm förresten. Elsparkcyklarna sprider sig över landet och i till exempel Örebro, Norrköping, Halmstad, Borås, Eskilstuna och Lund finns det privata företag som hyr ut elsparkcyklar. Och fler städer står på tur.

Det är lajbans att åka elsparkcykel – det tycker alla som prövat – men priset för festligheterna är i dag att folk gör sig illa och att gångbanor och trottoarer liknar häcklöpningsbanor från helvetet.

Och det är ju tråkigt att krossa käken bara för att man åker elsparkcykel med ett par öl innanför västen. Ännu tråkigare är det att slita av senor i axlarna för att ens medmänniskor inte orkar parkera ordentligt. Att fordonen bara håller i 40 dagar är förstås också trist.

Skön anarki råder

Så det knotas på ute i riket för att komma till rätta med tokerierna. Några företag har själva begränsat hastigheten på fordonen och andra har stoppat uthyrningen under helgnätter. Jönköping har satt ett tak för hur många elsparkcyklar som ska få finnas och villkora de tillstånd bolagen får av polisen.

Även i den kungliga huvudstaden har man till slut börjat vakna ur sina maskrosgula drömmar om att elsparkcyklarna ska rädda klimatet. Tidigare har det miljöpartistiska trafikborgarrådet Daniel Helldén pratat om hur elsparkcyklarna kommer leda till ”en helt ny stad”. Han är inte lika entusiastisk över resultatet, tycks det. Snart kommer staden att kräva elsparkcykelbolagen på både polistillstånd och en avgift för att de ska få ställa ut sina fordon.

Bolagen är sura förstås. Den frihetliga anarki de utlöst på Stockholms gator kan väl aldrig vara deras ansvar.

”Detta löser inte rådande utmaningar utan riskerar i stället att slå undan benen för en ny icke-subventionerad bransch”, klagar Tiers Sverigechef August Svedenstedt i ett pressmeddelande. Han tycker att en eventuell avgift i sin helhet ska ”allokeras” till nya cykelställ.

Voi är också bekymrade och vill inte betala några avgifter. I stället vill se man en begränsning av antalet operatörer på marknaden för elsparkcyklar.

– En form är att använda sig av en offentlig upphandling. Där anser vi att det krävs en översyn av upphandlingslagen, säger policychefen Tina Ghasemi Liljekvist till Aftonbladet.

Affärsidén är att du ska betala

Ni hör vad de säger, va? Elsparkcykelbolagen tjänar för dåligt med pengar och de otyglade marknadskrafterna har inte dödat tillräckligt många konkurrenter. Då går det förstås inte att sköta sig. Alltså måste det offentliga kliva in och stötta bolagen.

Det har vi det moderna svenska näringslivet i en liten ask. Affärsidé: betala förlusterna med skattemedel och ropa på politikerna så att de undanröjer konkurrensen. Var det någon som sa innovationskraft?

Nå, det är trots allt politikerna som lärt de så kallade entreprenörerna att det är så här det går till.

När rut-avdraget infördes så var det uppenbart att städbranschen inte var tillräckligt konkurrenskraftig utan statligt stöd. Att många städfirmor inte kan stå på egna ben har till och med varit ett huvudargument till varför de ska subventioneras. I dag, 14 år senare, ger otaliga arbeten rätt till avdraget och dessutom har det stimulerats fram helt nya branscher som är helt beroende av att stödet finns kvar.

Det välfärdsindustriella komplexet – med aktiebolag som äger friskolor och privatvård – skulle inte bli långvariga utan sin fria dragningsrätt på skattemedel.

Den som vrålar högst bestämmer

Det här ser förstås fler glada företagare som saknar idéer starka nog att klara sig utan tillgång till statens eller kommunens skattkistor. Och de brukar ju få som de vill. Det är därför kraven på nya skatteavdrag, sänkt moms, sänkta arbetsgivaravgifter eller andra sorters fringisar ständigt återkommer.

Att det har lett till att allt mindre av svensk politik styrs av vad som är rationellt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Det är företagen och lobbygrupper som vrålar högst som får bestämma.

Nu är det upp till bevis om svenska kommunpolitiker orkar stå emot kraven från elsparkcykelbolagen. Låt dem städa upp sin egen röra och betala ordentligt om de misslyckas.

Att de vet hur man ockuperar svenska gator men inte har en affärsmodell som fungerar i verkligheten är inte skattebetalarnas problem.