Lärare skrev dikt om coronaoro i skolan – hamnade på sjukhus i 2 veckor

”25 elever trångt i klassrum, de som bestämmer verkar inte ha ett hum, om hur det är uti vår svenska skola, jag känner oron inom mig fortsätta mola”.

Raderna kommer från en dikt som Dagens Nyheter i veckan tog in på insändarsidan. Den undertecknades ”Marie Dissanayake, lärare, Piteå”. 

När Arbetet når 62-åriga mellanstadieläraren Marie Dissanayake står det klart att hon inte skrev raderna inför den omdebatterade skolstarten då deltaviruset stått i fokus.  

Hon skrev den redan i våras. Och kort därefter, i maj, blev hon faktiskt allvarligt sjuk i covid. Än i dag är hon sjukskriven med långtidssymptom.

Hon bär med sig det sjukvårdspersonalen sa: ”Hade du blivit sjuk tidigare under pandemin hade vi inte klarat att rädda dig”. Nu var kunskapen högre, resurserna bättre.

– Det är det man känner ibland att alla ska vara försiktiga men inom skolan är det inte så viktigt. Det är fel att man ska sätta livet till. 

På plats tidigare för att vädra

Fram tills att hon blev sjuk var Marie Dissanayake alltid på plats i klassrummet på Pitholmsskolan i Piteå en timme tidigare än vanligt. För att vädra och sprita av ytorna i klassrummen. I början fanns varken ytsprit och handsprit. 

– Det har känts som att vi har så litet värde, som att det ignoreras att vi är oroliga. Vi ska inte träffa våra egna barn eller barnbarn men vara inträngda i ett klassrum med många barn.

Hon har funderat på det här med smittorisken. Barn blir sällan allvarligt sjuka, men hon poängterar att barn kan smitta lärare som kan smitta personer i närheten, exempelvis partners i riskgrupper. 

– Vi lärare som får gå på våra arbeten där vi inte har något skydd ska också bära bördan av att vi kan smitta andra. 

Lång väg kvar

Minnena av sjukdomsperioden är till stor del bortblåsta från de 14 sjukhusdygnen. Kvar är känslan av att ha blivit väl omhändertagen, av en bra vård. Men också hjärntröttheten, andfåddheten och den pågående utredningen.

– I går fick vi åka in på lasarettet och få syrgas. Det är en hemsk sjukdom, även om det blir bättre. 

Hennes chef har varit bra under hela tiden, tycker hon. Frågan om ifall någon gjort fel är svår. Vem bär egentligen ansvaret i komplexa coronatider?

Främst finns där känslan av det omöjliga i att följa Folkhälsomyndighetens riktlinjer. I alla fall till punkt och pricka. Som hur 50 elever ska tvätta händerna så ofta och så länge när det bara finns två toaletter. 

– Jag är jätterädd om mina elever och deras föräldrar och oss i personalen. Det är därför jag offrade den där timmen av min fritid innan jobbet ens hade börjat. De säger sprid ut er men jag är ju en enda lärare och skolan har inte hur många lokaler som helst. Vi lever som i två världar. 

Svårt med uteundervisning

Några rader till ur Marie Dissanayakes dikt: ”Vi bryter samhällsriktlinjer, när vi snubblar fram, i trånga korridorer, och personalrum, jag önskar flera hade, lite mera hum”. 

Rekommendationer om att ha uteundervisning är också dåligt anpassade till den kommande Norrlandsvintern, konstaterar mellanstadieläraren. Samtidigt kanske det inte är bra att stänga skolorna, särskilt inte om det här ska pågå i flera år.

Marie Dissanayake funderar, kanske det skulle gå att ha halvklass på plats och halvklass på distans. Men då krävs också mer personal, poängterar hon.

– Då kan man sprida ut eleverna i klassrummet.

På grund av en tidigare allergichock efter penicillin dröjde det innan Marie Dissanayake fick sin första vaccinspruta. Hon hann bli sjuk innan den första dosen. Nu har hon till slut fått den. Hon är sjukskriven i minst en månad till men drömmer om att få träffa sin nya fyra.  

– Jag älskar ju mina elever och att vara i skolan.