– Fler följer frågan om de ekonomiska klyftorna i samhället i dag än för tio år sedan. Och fler vet att det framför allt är inhemska beslut, i Sveriges riksdag, som har fått klyftorna att växa. Inte någon ekonomisk naturlag.

– Fler vet också att priset för ökade inkomstskillnader är väldigt högt. Så motkrafterna mot den sortens politik är starkare i dag. Och där har vi LO-ekonomer bidragit med underlag och idéer.

Har gjort skillnad

När Ola Pettersson ser tillbaka på sina tio år som LO:s chefsekonom vågar han alltså tro att LO-ekonomerna, genom att konsekvent belysa jämlikhetsfrågorna, ”ändå har gjort någon skillnad i slutänden”.

I dag talar även borgerliga ekonomer om att skev fördelning hämmar tillväxten.

Men Ola Pettersson vill egentligen inte bedöma vem som har påverkat utvecklingen. ”Det får historiker ägna sig åt, jag vill inte ta åt mig”.

Försiktigheten står i kontrast till förre LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som i en intervju i Arbetet våren 2020 frankt slog fast att LO ska ha cred för att en mer expansiv ekonomisk politik har slagit igenom i Sverige.

Intellektuell tvångströja

LO-ekonomernas förslag om 70 miljarder i investeringar i välfärd och infrastruktur, som LO lanserade den 1 maj 2017, förändrade hela den ekonomisk-politiska debatten, enligt Thorwaldsson (som lade till att ”ödmjukhet brukar inte vara min grej”).

Lite motvilligt håller Ola Pettersson med om att förslaget kan ha spelat roll.

– Vi kom från en period där Reinfeldt och Borg hade skapat en intellektuell tvångströja. Skattesänkningar sågs som det enda sättet att använda reformutrymme på.

– Vi pekade på att en annan väg i politiken var möjlig. Förslaget om 70 miljarder sågs som väldigt radikalt. Senare har ju pandemin gjort att många länder har gått i den här riktningen, och prövat hur man kan använda finanspolitik för att upprätthålla sysselsättningen och hushållens inkomster.

Vulgärliberal debatt

I ett par frågor är Ola Pettersson ändå tydlig med att LO och LO-ekonomerna har gjort skillnad. Den första är debatten om så kallade ”enkla jobb”.

– Vi har bidragit till att reda ut begreppen och komma bort från en vulgärliberal debatt. Fler ser att ”enkla jobb” är en svår väg för ett land som Sverige, säger Ola Pettersson.

– Vi har pekat på etableringsjobben som en annan väg. Etableringsjobben körde fast i och med januariavtalet, där C och L ville vidga dem till företag utan kollektivavtal. Men jag har förhoppningar om att det här kan lösas i närtid.

Den andra frågan är pensionerna, där LO-ekonomernas rapporter har visat att även arbetare som sliter på heltid ett helt arbetsliv riskerar en torftig ålderdom. 

– Länge var pensionsreformen huggen i sten, den fick inte diskuteras. Nu ser vi både debatt och lagförslag som ska ge högre pensioner. Det är ett nytt läge. Men pensionsfrågan behöver LO driva även framöver.

Fel att ge Ingves nytt mandat

När Arbetet ber Ola Pettersson sätta betyg på penningpolitiken det senaste årtiondet blir det ömsom vin, ömsom vatten. Fast i omvänd ordning.

– Riksbanken var illa ute en period. De tappade helt fokus på inflationsmålet, som inte längre gick att lita på. Vilket ställde till problem i våra avtalsförhandlingar, där inflationsmålet ju är bottenplattan.

– Det var helt fel att ge Stefan Ingves nytt mandat. Jag förstod inte varför riksdagen belönade ett misslyckande på det sättet. Men idag har riksbanken ryckt upp sig, nu är penningpolitiken inget problem.

Välfärden fick mer med Löfven

Vilket betyg förtjänar då regeringen Löfvens ekonomiska politik? Som LO-ekonom har Ola Pettersson täta kontakter med S-företrädare.

Han har bland annat arbetat i Socialdemokraternas fördelningspolitiska grupp tillsammans med finansminister Magdalena Andersson, vilket rimligen finns i bakgrunden när han ger det här omdömet:

– Löfvens första regering innebar trots allt ett skifte, välfärden fick mer resurser. A-kassan förbättrades. Utbildningssystemet, särskilt vuxenutbildningen, är mycket bättre nu än tidigare. Under pandemin har politiken varit rapp och gjort väldigt stor skillnad.

– Sedan finns saker som inte har lyckats. Det är olyckligt att ingen skattereform har genomförts, Sverige behöver högre kapitalskatter. Och i arbetsmarknadspolitiken är situationen svår. Arbetsförmedlingen lägger tid på en privatisering som inte kommer att hjälpa oss att bekämpa arbetslösheten.