KOMMENTAR. Högern har alltid värderat vänsterns avhoppare högt. Det visar inte minst Svenska Dagbladet Kulturs serie denna sommar. Rubriken är intressantare än skildringarna.

En är inte ens avhoppare, resten har aldrig varit organiserade. Det som kittlar med att lyfta upp en renegat är just skildringen inifrån.

Att hen med egna ögon sett och upplevt det som kan bekräfta högerns värsta fördomar om sekterism, dogmatism och verklighetsflykt.

Rojas ny rådgivare för L 

Partiet Liberalerna har i dagarna utsett Mauricio Rojas till ny integrationspolitisk rådgivare. 

Hans uppdrag är att skriva en plattform för en eventuell borgerlig regerings integrationspolitik. Han kommer också vara partiets toppkandidat till Riksdagen i Skåne. 

2019 presenterades han som medlem i Moderaternas integrationskommission och lovordades av partiledare Ulf Kristersson. Nu är han alltså tillbaka i det parti för vilket han var riksdagsledamot 2002-2006.

Däremellan har han hunnit vara kulturminister i Chile i fyra dagar, men tvingades avgå på grund av den kritikstorm hans uttalanden om diktaturen i Chiles minnesmuseum väckte.

”Minnesmuseet är kanske snarare än ett museum ett montage som syftar att motverka kritiskt tänkande hos åskådaren.” ”Museet används på ett skamligt och lögnaktigt sätt för att berätta om en nationell tragedi som slog så hårt mot oss alla.”

Varje land har sina kupper

Det är förvånande att händelsen inte väckt större uppmärksamhet i Sverige. Sedan 70-talet pågår en politisk strid mellan center-vänstern och extremhögern i de Latinamerikanska länderna om historieskrivningen.

Varje land har sina kupper, sina försvunna och döda. De som stöttade diktatorerna försöker hela tiden ifrågasätta att de döda är så många, tortyren så omfattande, skuldbördan så ensidig. 

Just därför är minnesarbetet så viktigt och Museo de la Memoria, Chiles minnesmuseum i huvudstaden Santiago, är en museal förebild som bland annat berättar historien om Pinochets utrotning av diktaturens motståndare.

Han var tidigt med uttalanden som i början på 2000-talet ansågs rasistiska av till exempel liberalernas ungdomsförbund. Nu är hans åsikter om klaner och kultur helt normaliserade

America Vera-Zavala

Långt före utnämningen till kulturminister gjorde sig Mauricio Rojas ett namn i Sverige som vänsterns avhoppare. Han sade sig ha varit med i den revolutionära väpnade gruppen MIR, de som stod till vänster om Allende-regeringen. 

Att ha vänt vänstern ryggen, att ha tagit steget från extremvänster till högern var hans inträdesbiljett till den svenska borgerligheten. Han kunde med inlevelse berätta om denna resa från fel till rätt.

Jobbade på Timbro

Rojas knöts till Moderaterna, jobbade på Timbro, blev riksdagsledamot för Folkpartiet. Problemet var bara att ingen i MIR kände igen honom. Det sades att han kom som anhöriginvandrare snarare än politisk flykting. 

I en intervju med Andres Pascal Allende, före detta generalsekreterare för MIR, kommenterar han Rojas utnämning till kulturminister. Han såg lögnen om vänsteraktivismen som en förolämpning mot alla de som faktiskt var aktiva, förföljdes och föll offer för repression till följd av engagemang i MIR. 

Mauricio Rojas tycks vara högerns ständiga inhoppare genom en fantasi om vänsterns avhoppare. En fabel som högern gärna velat tro på genom åren. 

Som akademiker har Rojas aldrig varit mer än medioker. Han har producerat en rad pamfletter om ekonomi och globalisering utifrån ett nyliberalt perspektiv – men med långt ifrån den stringens som exempelvis Johan Norberg haft.

Rojas åsikter normaliserade

Han var tidigt med uttalanden som i början på 2000-talet ansågs rasistiska av till exempel liberalernas ungdomsförbund. Nu är hans åsikter om klaner och kultur helt normaliserade. Just därför är det förvånande att Liberalerna väljer en herre vars bäst före datum uppenbart passerat. 

I en intervju med tidningen Metro sade Mauricio Rojas om Pinochet diktaturen ”att de flesta alternativen är värre”. 

Jag skriver det här framförallt som en dotter till exilen. Som någon som hela sitt liv har burit på minnen från saker jag aldrig upplevt.

Under lång tid var Chile ett delat land kring just minnet av kuppen. De omfattade protesterna som bröt ut hösten 2019 gjorde slut på det. Det finns idag ett större stöd än någonsin för att fördöma övergreppen mot mänskliga rättigheter i Chile under Pinochet. 

Folkpartiet har i sin historia haft kvinnor jag har sett upp till som politiker, som hållit fanan för mänskliga rättigheter högt. Politiker såsom Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson och Cecilia Wikström. 

I Sverige verkar Liberalernas utveckling varit det motsatta än den i Chile. Det är oroväckande för de människor som torteras och dödas i världen i dag. För räknandet av döda borde inte ha ideologisk färg.