Socialliberalismen går till talmannen för att dö
Slutpunkten för partiet som kallar sig Liberalerna närmar sig, skriver Arbetets politiska redaktör
Liberalerna måste upprätta röda linjer, någon sorts gränser, mot Sverigedemokraterna innan man ger sig in i en borgerlig regeringsbildning.
Det kräver Liberala ungdomsförbundets Romina Pourmokhtari i en debattext i dag. Om inte Nyamko Sabuni går henne till mötes, ja då får Liberalerna helt enkelt gå till val utan entusiastiska ungdomar som viftar med ballonger och delar ut flygblad.
Pourmokhtari ska nog inte hålla andan i väntan på ett svar hon kommer gilla. Nyamko Sabunis förhållningssätt till Moderaterna och därmed också Sverigedemokraterna är ju helt gränslöst. Ungefär det kommer hon också inskärpa när hon i dag möter riksdagens talman.
Det är en märklig sak som håller på att hända i svensk politik och med Liberalerna.
Partiet finns snart inte kvar
Under tidigare partiledare som Bertil Ohlin, Sven Wedén och Gunnar Helén kombinerade partiet en positiv syn på marknadsliberalismen med ett försvar för den generella välfärden och omfördelningspolitiken. Dåtidens liberaler ansåg att en otyglad marknadsekonomi skulle leda till oacceptabel maktkoncentration och anstötliga sociala klyftor.
Svenska liberaler var socialliberaler. De försvarade samhällets olycksbarn och berömde sig med att stå på vanligt folks sida mot finanskapitalet och staten.
Det där har Liberalerna skrotat för länge sedan. Nu är man mer eller mindre en filial till Moderaterna. Man är för att sjukhusen och skolorna ska marknadiseras och byråkratiseras sönder. I valfrihetens namn accepterar man dessutom att skola, vård och omsorg ska kontrolleras av börshajar.
Den sjunkande löneandelen, urartade bostadspriser och tjänstemännens jobbstress är inget som intresserar Liberalerna. Och partiet – som i årtionden uppfattat att medelklassen är deras folk – finns snart inte kvar.
I valanalyserna från 2014 och 2018 skrev partiet att man tappat det breda mellanskiktet, tjänstemännen och akademikerna. Människor som brukar rösta liberalt – poliser, lärare, sjuksköterskor och förskollärare – gör det inte längre. Nu ligger man på runt 2 procent och hoppas kunna räddas av att man träder över sina tidigare röda linjer mot SD.
L-väljarna avskyr SD
Det är svårt att begripa vad den bakomliggande tanken är. Den roll L vill spela – migrationskritiska sanningssägare som vill sänka skatten och ”prata” med SD – spelar redan M och KD.
Enligt statsvetenskaplig forskning så avskyr dessutom de få kvarvarande L-väljarna just SD.
Det är däremot lättare att begripa.
SD är ju ett parti med så snäv syn på svenskhet att det är nära på omöjligt att upptas i den nationella gemenskapen.
Tittar man på vad partiet motionerar om i riksdagen framträder ett parti som vill tukta fria medier, kringskära civilsamhällets självständighet, ställa polisväsendet i partiets tjänst och som vill tvinga föreningsliv och utbildningsväsende att främja deras politiska uppfattning.
I de kommuner där partiet styr försöker de detaljstyra kulturen och tysta opolitiska tjänstemän.
Jimmie Åkesson har lovat sina väljare att rulla tillbaka årtionden av progressiva landvinningar som Liberalerna alltid stått bakom.
Nyamko Sabunis väljare begriper att det inte går att bygga ett liberalt samhälle på ett fundament som Mattias Karlsson och Rikard Jomshof gjuter.
Men Sabuni marscherar glatt vidare.
Slutpunkten för svensk socialliberalism – och partiet som kallar sig Liberalerna – är nära nu.